fredag 11 juli 2014

Teodicéproblemets lösning

På Facebook finns "hemliga grupper" med samtalsforum där personer kan diskutera utan att störa andra användare. En grupp innehåller fria diskussioner oavsett ämne, och en tråd fick ämnet om ondskans problem. Ondskans problem, teodicéproblemet, är det som uppstår när man hävdar att Gud både är allsmäktig och god, eftersom det insinuerar att världen borde vara en bra plats utan lidande, men eftersom empirin säger emot vad som insinueras av anspråken, så finns ett logiskt problem. En kristen apologet (B) inledde ett meningsutbyte med mig (A), som flöt på ungefär så här:
B: Gud gav oss fri vilja, vi orsakar krig, svält och våld. Enligt Bibeln kan vi välja att göra gott eller vända oss bort från Gud. 
A: Förmågan att fatta beslut är fri, inte vad man vill göra. Vi kan inte rå för vad vi vill göra, bara vad vi beslutar oss för att göra. Om Gud verkligen vore allsmäktig och god skulle ingen ondska finnas, teodicéproblemet är bara ett problem om vi antar att Gud finns, inte om vi avstår det antagandet. 
B: Jag tänker inte säga något annat än att Gud är allsmäktig och har gett oss fri vilja. 
A: Ondskans problem löses genom att man släpper antagandet att Gud finns. Vi ser vad vi kan förvänta oss att se i en naturlig värld, inte vad vi kan förvänta oss av en värld styrd av en allsmäktig och god gud finns. 
B: Men jag tror att Gud finns. 
A: Därför har vi ondskans problem. Inget tyder på Gud finns, så teodicéproblemet är ett icke-problem. 
B: Det är DU som inte tror på Gud, och din åsikt är inte någon universell lag. 
A: Gud finns inte. Bevisen som är tillgängliga för dig, skulle annars kunna presenteras för mig. Och eftersom vi diskuterar ondskans problem, så löser vi frågan om guds passivitet genom att hänvisa till hans existens. Om Gud ska vara en parameter, måste hans existens styrkas. 
B: Jag är inte här för att övertyga dig om att tro. Jag har personligen bevis som jag själv har upplevt. Men vad tjänar det att berätta dem? Du kommer inte tro på en random internetsnubbe ändå, eller hur? 
A: Det spelar ingen roll vem som säger något, det är kvalitén på argumenten som räknas. Men givetvis spelar det ingen roll om du har en inre övertygelse om att Gud finns, någon annan att Gud inte finns, eller någon tredje att enhörningar finns. Jag frågade inte efter inre övertygelse, jag frågade efter evidens eller goda skäl. Hur som, då kan vi fortfarande lösa ondskans problem genom att hävda Guds icke-existens. 
B: Tills du själv får uppleva ett bönesvar, kommer du aldrig tro vad jag säger ändå. 
A: Fast upplevt bönesvar är inte relevant. Det kan vara confirmation bias, eller vad som helst. Om vi bildar vår uppfattning på vad vi tror oss uppleva eller känna, så skulle vi tro på mycket som är falskt och missa mycket som är sant. Det är därför du kan tro på Gud, trots att Gud inte finns på riktigt. 
B: Jag har ett öppet sinne. Just därför jag började tro. När man personligen har fått känna Jesus närvaro och se människor bli helade från både det ena och andra - då hat man inte mycket tvivel. Tills du upplever det, har du ingen aning. 
A: Jag kan lika gärna hävda att det är jag som har öppet sinne, och att det var därför jag slutade tro när jag läste om de psykologiska mekanismerna bakom gudstro. Hur som helst är detta ett attribut som handlar om ditt förhållningssätt, inte ett belägg för att Gud finns. 
B: Jag sa aldrig att mitt öppna sinne var ett bevis...? Asså snälla nån sluta göra halmgubbar.
Ovanstående replik är intressant, eftersom jag efterfrågade bevis, men mycket riktigt är inte det "öppna sinnet bevis", det är kort och gott irrelevant. Jag bekräftar att detta inte är bevis i min nästa replik...
A: Det är inte bevis "för dig", det är vad du nöjer dig med i frånvaro av bevis. Endast en existerande Gud kan styrkas.
...vilket får B att ändra sig. Det är bevis, av subjektiv karaktär.
B: Det är gott och väl bevis för min del. 
A: Jag inser det och det är därför jag säger dig att du inte kan hävda Guds existens i debatt, eftersom utanför dig finns vissa standarder. Om inte så, kan allt finnas och allt vara på riktigt. Jultomten, skogstroll, precis vad som helst. 
B: Du lyssnar ju inte? För mig är det bevis. För de hundratusentals andra som upplevt det, är det bevis. Det har jag sagt hela tiden. Men jag kan inte använda det som bevis för någon annan.
Notera att upplevelser används som objektivt bevis, trots demonstrerad förståelse för att det egentligen bara är en subjektiv tolkning och tillskrivning.
A: Ja, jag vet att det är bevis för dig. Men man kan inte åberopa en existens med personliga bevis, evidensen ska vara objektiv och tillgängliga för alla. Om "personliga bevis" skulle vara något värt, så kan man hävda precis vad som helst, men eftersom vi befinner oss i ett samtal där fler deltar, så är det evidens som är tillgängliga för andra som är relevant att lägga på bordet. Hur kan du t.ex. säkerställa att dina personliga upplevelser kommer från Gud, inte från ditt huvud, ett annat övernaturligt väsen, Satan, har andra naturliga förklaringar? Kan du inte säkerställa detta, så har vi inte att göra med annat än "bevis för dig", vilket inte kan räknas in.
Jag föreslår en annan grundlös lösning på teodicéproblemet, där personliga bevis är tillåtna:
A: Vi löser ondskans problem genom att säga att en Supergud bedriver utpressning på Gud, och tvingar honom att låta ondska finnas. Supergudens existens blir du tvungen att acceptera som komponent i ekvationen, eftersom det är sant för mig att han finns. Men varför inte bara applicera Ockhams rakblad och stryka både din Gud och min Supergud, så har vi löst ekvationen med ett minimalt antal övernaturliga hypoteser: Inga. Ok? 
B: Jag har aldrig försökt att använda mina upplevelser som bevis. Vi tycker olika, och du är en viktigpetter som försöker trycka ner dina åsikter i halsen på mig. Väx upp! 
A: Guds brist på ingripande beror på hans icke-existens. 
B: Nej, man kan tycka olika. 
A: Hur något är beskaffat är ingen åsiktsfråga. Om två personer har olika uppfattning har den ena eller båda helt enkelt fel. 
B: Och vi kommer aldrig kunna bevisa vem. Så vad käbblar du om? Vad vill du bevisa? 
A: Vi behöver inte bevisa något, eftersom jag inte tror på Gud. Du kan inte hänvisa till Gud i debatt, om du inte samtidigt kan säkerställa hans existens. 
B: Jag har aldrig hänvisat till Gud i någon debatt. Ni som inte tror på Gud är trångsynta, och borde ägna er åt något annat än att diskutera filosofi. 
A: Jag gör det jag vill göra, precis just nu. Men även om jag är trångsynt, så är det inte ett påstående som rör sakfrågan, det är ditt omdöme om mig. Ad hominem.
En annan debattör föreslår att det kan bero på en psykos att man tillskriver en upplevelse till ett övernaturligt väsen.
A: En psykos är faktiskt mer trolig än ett gudomligt ingripande, baserat på vad vi vet om världen. 
B: Så du menar att psykoser kan få folk att bli friska?! 
A: Nej, det är vad du tillskriver händelsen som är tveksamt, inte händelsen. Du har säkert blivit frisk, sådant har hänt förr, men du har inte säkerställt på ett övertygande sätt att det var just Gud som gjorde det. En annan person, med en annan bakgrund kunde vara med om samma sak och tillskriva det helt andra väsen, om några. Lite kvalitetssäkring skulle sitta fint. 
B: Jag tror inte att Gud skulle hela om man bad till fel väsen. 
A: Jag tror inte att Gud skulle hela även om man bad till rätt väsen. Hypotesen om psykos är troligare. 
B: Nu kommer vi inte längre. 
A: "Vi" kommer inte längre, men det behövs inte. Att du tror på något, säger inget om hur något är. Absolut inget. Gudar börjar inte existera för att någon tror på dem, och trosföreställningens påverkan på den objektiva verkligheten är noll. 
B: Att du inte tror, betyder inte att Gud inte finns. Kapische? 
A: Nej, men det spelar väl ingen roll, eftersom jag redan vet att jag inte kan hänvisa till sådant jag inte tror finns. Det är ju trots allt den som tror som har bevisbördan. 
B: Du får helt enkelt respektera att andra är av en annan uppfattning. Deal with it. 
A: Nu insinuerar du att jag inte respekterar att vi är av olika uppfattning, trots att detta är ett samtalsforum - jag diskuterar det. När du skriver, måste du fundera på om du adresserar det som vi är här för att diskutera. Och för all del, att du inte hävdar saker som du inte kan styrka. 
B: God natt.
Vi får smaka på lite av varje här.

Fire and forget, alltså när ett argument inte fungerar så släpps det till förmån för ett annat argument. Om ett argument betraktas som relevant, borde man stå på sig och förklara varför det är relevant, eller reflektera över varför det är undermåligt.

Vädjan, alltså när ett argument inte fungerar, så antas motdebattören brista i respekt.

Sammanblandning av åsikt och anspråk, alltså när ett anspråk visar sig vara felaktigt, så väljer man att hålla kvar anspråket under epitetet åsikt.

I detta fall verkar hela incitamentet att tro på Gud, hänga på ett upplevt mirakel - ett helande, vilket får mig att tänka på att vi alla förmodligen kan få prov på religiösa upplevelser ibland. Vissa tillskriver dessa till de övernaturliga väsen som tillhandahålls av den kultur man lever i, andra är rustade med förmågan att förhålla sig mer vetenskapligt till sina upplevelser, och förblir ateister även efter ett upplevt mirakel. Jag själv håller frågan om Guds existens öppen, vilket innebär att jag avvaktar med att tro i väntan på ett gott argument att tro.

Och beträffande sakfrågan, varför finns det så mycket lidande i den naturliga världen om den naturliga världen bevakas av en allsmäktig och god Gud? Lidande och svält är trots allt ett normaltillstånd. Om en art får synnerligen goda levnadsvillkor, kommer den att breda ut sig i sådan grad att konkurrenssituationen återuppstår. Om vi inte har någon anledning att tro att någon Gud finns, har vi ingen anledning att ha Gud som en parameter i ekvationen, och utan denna parameter går ekvationen att lösa, bl.a. tack vare Charles Darwins teori om det naturliga urvalet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar