Fortsätt till huvudinnehåll
Startsidan      |      Min nya blogg!      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame     |      Evolution

Om feminism: Det finns en konspiration

Jag kritiserat feministiska tendenser förr, och jag kommer säkert göra det igen. Det grundläggande incitamentet för feminismen är korrekt: Det finns en konspiration. Det finns män som kliar varandras ryggar, som tar smällar för varandra och håller varandra bakom ryggen. Det innebär att kvinnor inte har tillträde överallt. Det gör att det finns ett glastak. Detta har jag ingen anledning att ifrågasätta. Denna illustration som kommer från Washington Post visar dessutom hur illa läget är när det kommer till frågan om våldtäkt:


Uppdatering 2014-07-19: Bilden ovan är inte helt oproblematisk.

På vissa punkter liknar våldtäkt andra grova våldsbrott, på andra punkter inte. Och som tur är, är just våldtäkt ett relativt ovanligt våldsbrott, och även om tar hänsyn till våldtäkt, är det oftast män som är offer för våldsbrott, speciellt på allmän plats. (De som betraktar våldtäkt som ett allvarligt brott, är de som betraktar falsk anklagelse om våldtäkt som ett allvarligt brott - vi lever i ett samhälle där våldtäkt inte är acceptabelt. För att citera tjejjouren.se: "Dagligen anmäls 46 sexualbrott mot kvinnor. Hälften av dessa rör våldtäkt eller våldtäktsförsök. De allra flesta brotten sker inomhus av en person som kvinnan känner.")

När man pratar om våldskultur, så menar man en kultur där våld accepteras. Här är männen en enorm bov i dramat. Ordet våldtäktskultur är förvillande, eftersom alla inser att vi uppenbarligen inte lever i ett samhälle som har det minsta förståelse för att våldtäkt begås. Vi lägger mycket pengar på att skydda dömda våldtäktsmän från andra män. Män accepterar inte våldtäkt, en majoritet av samhällets våldsbenägna är män. Därför definieras inte våldtäktskultur som en kultur där våldtäkt accepteras, utan istället används andra kriterier, som förvisso är nog så problematiska.

Enligt Wikipedia är victimblaming den första punkten, och den enda punkten som jag kan se spår av bland vuxna. Att ifrågasätta den som utsätts för brott, är givetvis vansinne! De övriga punkterna, är förmodligen fenomen som förekommer bland yngre män. 40% av de som begår våldtäkt är trots allt barn, och en förkrossande majoritet av de resterande sextio procenten är unga vuxna.

Och så var det frågan om konspirationen. Den finns, men den består inte av männen, den består av män. Som man, kan man lika gärna sitta längst ner på samhällets näringskedja, då man varken är välkommen i sällskapet som kliar varandra på ryggen eller har någon möjlighet att kvoteras in för sitt kön.

Jag vill också förtydliga att jag inte pratar i egen sak. Jag har förvisso ägnat hela mitt liv åt att jobba för ett bra jobb och en ordnad tillvaro, och har definitivt inte sluppit övergrepp på vägen, men det kan sägas om nästan alla som har en ordnad tillvaro i dagens hårda samhällsklimat. Men med det sagt, så erkänner jag konspirationens existens. Att chefer sitter och diskuterar potentiell personal och personalbyten i bastun, utan insyn utifrån, är fortfarande sant. Därför behövs (bl.a.) en korrekt informerad och arbetsvillig feministisk rörelse.

Denna rörelse måste vara konstruktiv, den måste skilja på vilka skillnader som är en konsekvens av könsdiskriminering och vilka skillnader som beror på att olika val görs i olika grupper som jämför varandra. Det finns t.ex. fortfarande familjer där man kommer överens om att mamman ska vara hemma med barnen, trots att det påverkar inkomststatistiken för män och kvinnor negativt. Det finns fortfarande familjer där mannen, med kvinnans välsignelse, väljer att jobba som ingenjör, trots det påverkar inkomststatistiken för män och kvinnor negativt.

Så länge konspirationen finns där, stöttar jag feminismen. I egenskap av man utan inflytande, är det inte mycket mer än så jag kan göra. Förutom att ge mina åsikter förståss.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bibelns böcker på engelska

Ibland vill man dela roliga bibelord till med sina internationella vänner, men då gäller det att kunna källförteckna så att de förstår. Därför har jag gjort en liten lista över bibelns böcker, beteckning och engelska motsvarighet. Jag har hämtat de svenska benämningarna från Bibel 2000. Gamla Testamentet: Första Moseboken el. Genesis (1 Mos): Genesis Andra Moseboken el. Exodus (2 Mos): Exodus Tredje Moseboken el. Leviticus (3 Mos): Leviticus Fjärde Moseboken el. Numeri (4 Mos): Numbers Femte Moseboken el. Deuteronomium (5 Mos): Deuteronomy Josua (Jos): Joshua Domarboken (Dom): Judges Rut (Rut): Ruth Första Samuelsboken (1 Sam): 1 Samuel Andra Samuelsboken (2 Sam): 2 Samuel Första Kungaboken (1 Kung): 1 Kings Andra Kungaboken (2 Kung): 2 Kings Första Krönikeboken (1 Krön): 1 Chronicles el. 1 Paralipomenon Andra Krönikeboken (2 Krön): 2 Chronicles el. 2 Paralipomenon Esra (Esr): Ezra el. 1 Esdras Nehemja (Neh): Nehemiah el. 2 Esdras Ester (Est): Esther el. 1-2 Maccabe

Har naturvetenskapen en naturalistisk bias?

Diskussionen om huruvida vetenskapen är agnostisk eller inte fortsätter. I praktiken är vetenskapen både ateistisk och gudsförnekande, bl.a. beroende på kravet att teorier måste kunna falsifieras, vilket i princip är omöjligt när man tar höjd för övernaturliga agenter. Rent tekniskt är vetenskapen agnostisk - ingen kan veta någonting om någonting - särskilt inte om verkligheten kontrolleras av gudar och demoner. Därför måste evidenslägen bedömas och därför bortser vetenskapen i praktiken från Gud. Och alla andra övernaturliga väsen. Non est ponenda pluralitas sine necessitate. Detta faller såklart inte i god jord hos den som faktiskt tror att övernaturliga väsen existerar. De vill gärna att vetenskapen ska ta särskilda hänsyn till just deras specifika föreställningar, och när så inte sker, har vi att göra med en konspiration. Här är ytterligare några invändningar som inkommit. Hittills. 1. Vetenskapen har förutfattade meningar om att gud inte finns 2. Ingen vet hur gravitation fungerar

Mytbildningen kring Joakim Lamotte

Nu när Sveriges Radio bjudit in journalisten Joakim Lamotte, tycker jag att det kan vara legitimt att bemöta mytbildningen kring honom. Lamottes journalistik är väldigt agendadriven och han har en god förmåga att veta var han ska ställa sig för att framkalla de effekter han söker, vilket retar gallfeber på folk. Det har i sin tur gjort honom till ett lovligt byte för negativ ryktesspridning, men ett graverande påstående blir inte sant bara för att man ogillar personen det handlar om. Här är tre exempel. Det påstås ibland att Joakim Lamotte inte är journalist , ofta med hänvisning till att man inte gillar hans journalistik. Men titeln säger egentligen inte så mycket om kvalitén på arbetet, utan om arbetets karaktär. Dålig journalistik är journalistik, vinklad journalistik är journalistik. Vissa kräver en viss utbildning av journalisten för att vilja erkänna honom, och Lamotte är skolad vid Göteborgs universitet och har varit verksam på Sveriges Television och på Göteborgs-Posten. D