söndag 20 juli 2014

Din tro är betydelselös

Den som praktiserar vetenskap har, åtminstone ibland, stor nytta av god fantasi, men det som gör att religion och vetenskap är varandras motsatser handlar om epistemologi. Religion handlar om godtro, vidskepelse och sanning medan vetenskap om skepticism, kunskap och förklaring. Som tur är, är världen mångfacetterad. Religionen lånar gärna från vetenskapen, och vetenskapen lånar gärna från religionen, men ingen av dem låter sig definieras av vad det lånat från den andre.

I den svenska översättningen av Koranen (21:30) står följande skrivet: "Inser de inte, de som vill förneka sanningen, att himlarna och jorden [för länge sedan] utgjorde en enda, sammanhållen massa och [att] vi skilde dem åt? Och att vi har låtit allt liv uppstå ur vatten?" Sedan har det hävdats att vetenskapen har bekräftat detta, dels genom Big Bang-teorin och genom kunskapen om vattnets betydelse för livets uppkomst. Man skulle alltså kunna tänka sig att den bokstavstrogne muslimen först håller fast vid att himlen och jorden var ett, och sedan anser att detta bekräftas av vetenskapliga framsteg.

Förfaranden som kan likna detta hittar vi inom vetenskapen. Det finns forskare som helt enkelt har hittat på en teori, som sedan blivit vedertagen efter att teorin har visat sig användbar, bekräftats av experiment, kompletterats, och så vidare. Så är religion och vetenskap verkligen varandras motsatser? Ja, absolut! Religion definierats inte av vad man lånat från vetenskapen, och vetenskapen definieras inte av vad man lånat från religionen. Snarare definieras de av vad som är utmärkande för sina olika områden, precis som olika vetenskapliga discipliner definieras av vad som skiljer dem från varandra.

Vi skulle lika gärna titta på vad som händer när man visar sig ha fel. Är verkligen fladdermusen ett slags fågel (3 Mos 11:13) och kan verkligen fyrfota djur flyta (3 Mos 11:21)? Den som verkligen inte vill höra talas om att det finns fel i Bibeln kan hänvisa till t.ex. översättningsmissar, vilket även går att applicera på extremt orimliga påståenden, såsom t.ex. att Jesus föddes av en jungfru. Men någonstans på vägen tar det stopp. Någonstans på vägen möter vi en dogm.

Någon kanske har väldigt lätt att tänka sig att fladdermusen är ett däggdjur, och att det blivit lite fel någon stans på vägen, men har absolut inte någon lust att höra talas om något annat än att Jesus är född av en jungfru, orimligheten till trots. Förr eller senare, blir alltså detta motsatsförhållande tydligt. Någon gång slutar en gudstroende att forma sin föreställningsvärld efter vad vi vet, och väljer istället att anta ad hoc-teorier för att få en föreställning man ogärna släpper att passa in. Någonstans på vägen, släpps det öppna sinnet. Som Lawrence Krauss så klokt påpekar: "Att vara öppensinnad på riktigt är att tvinga fantasin att anpassa sig efter vad verkligheten har att säga, inte tvärt om, vad vi än tycker om slutsatserna."

Och vi kan lika gärna gå på pudelns kärna och konstatera att gudstro inte kommer från upptäckten av ett gudomligt väsen, och vårdas inte av evidens eller goda argument. Nej, gudstro i sin bästa form är den som inte ifrågasätts, och i sin värsta form den som blivit ifrågasatt och försvarats med förkastliga argument. Jag själv är mycket fascinerad av hur dåliga argument vissa är beredda att använda för att bevara sina felaktiga föreställningar.

Om inte annat så syns det på religionens gärning. Jag skulle tro att vem som helst kan nämna ett framsteg i vår förståelse av vår omvärld som producerats av biologer de senaste 200 åren. Likaså ingenjörers framsteg, kosmologer och datavetares. Om man vill peka ut ett framsteg som härstammar från teologin, är detta sällan eller aldrig av sådan karaktär att det bidrar till vår förståelse. Om sådana framsteg finns, är det av annan karaktär, för när det kommer till kunskap är teologer inte bara sämst på att ha rätt, de är även sämst på att ha fel. ("Kontext! Översättningsmiss!")

Det finns ingen bildad gudstroende person som någonsin skulle acceptera skäl av den kvalité som ligger till grund för gudstro, som en grund att tro på något annat. Precis som andra förnuftiga människor, begränsas de av en lägsta standard, och låter sig inte imponeras av svårigheten att motbevisa förekomsten av enhörningar på månen, eller av att jag har en hemlig rund fyrkant som ingen får se. Men ändå känner sig kristna manade att hävda att religion och vetenskap är två sidor på samma mynt. Om religion bara vore kunskap på ett andligare och mer immateriellt plan, skulle beskrivningen av detta plan inte vara en motpol till vetenskapen, utan en utökning. En vän till mig beskriver denna motpol så här:

"För den historiska grunden i vetenskap är nämligen ifrågasättandet av dogmatiska påståenden. Det är enklast när man talar om naturvetenskapen, eftersom den har väldigt tydliga ideal definierade idag. Naturvetenskapen handlar om att observera, dokumentera och analysera saker på ett objektivt, värderingsfritt sätt. Därtill ska det vara falsifierbart och helst granskat och accepterat av expertisen inom området. Och proportionen gäller att extraordinära påståenden ska ha extraordinära bevis. Påstår du något som ändrar på många redan existerande påståenden så måste du ha goda bevis för ditt påstående, och även kunna förklara varför tidigare påståenden visade något annat. Hårda bud alltså.

Tro får inte finnas i detta av den enkla anledningen att då kommer jag försöka bevisa saker istället för att villkorslöst acceptera och dokumentera allt som jag observerar, även fakta jag inte ville se för att få rätt på min grundtanke. Den som tror att Gud skapade världen, kommer oundvikligen leta efter tecken på det och tyvärr missa eller medvetet undvika saker som visar på annat. Gud är ett villkor vi inte får ta bort så att säga."

Religiös tro är inte ett komplement när vi ger oss ut för att göra framsteg, det är ett hinder som står i paritet till hur starkt man tror och på vad. Trots att man ibland har rätt, såsom Koranen och vattnet som jag nämnde ovan. (Även om det råkar vara vetenskapen som bekräftade denna träff, inte religionen.) För vad är det egentligen värt att ha rätt, när förståelsen inte finns? Om Sven och Per har en springtävling, och eftersom Sven vet att Per är snabbast och att Pers mormor gått bort, så kan Sven hävda att den vars mormor gått bort kommer att vinna tävlingen. Om omständigheterna faller sig så att Sven vinner tävlingen och att Svens mormor, mot Svens vetande, också precis har gått bort, så är antagandet korrekt. Men vilken förståelse har Sven egentligen visat med sin slutsats?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar