"Spel skapas av män som hatar kvinnor"

Datorspelsutveckling började hobbyrörelse som drevs av teknikintresse, som ganska snart fick sällskap av personer vars drivkraft var att få ut sina kreationer, om inte på den kommersiella marknaden, så åtminstone på "scenen", där jag själv närvarade. Ägde man en dator under slutet på 70-talet eller början på 80-talet, så var man troligen programmerare. Men när datorer blev var mans ägo, i Sverige mycket tack vare det kanadensiska företaget Commodore och i England mycket tack vare Sinclair, växte det marknadsmässiga intresset för datorspel. Utgivare köpte loss det bästa materialet från hobbyisterna, och sedermera började spelprogram skrivas i rent kommersiellt syfte.

Tvärt emot vad man kan tro, var kvinnor mer än välkomna in i värmen. Deras frånvaro förklaras bäst av sociala förväntningar som etablerats innan datorer var en konsumtionsvara för vanliga människor, givetvis undantaget stjärnor som Carol Shaw och Dona Bailey. Marknaden fick ha sin gilla gång på sina egna villkor, och kvinnors frånvaro var inte något problem. Men under 90-talet och 2000-talet blev datorn på allvar något som alla ägde, ung som gammal. Jag kan peka ut personalköpsdatorer och Apples framgångar med iPhone som två mycket viktiga faktorer. Nu är alltså inte "var man" längre ensamstående 45-åringar och familjer med asociala tonårssöner, utan alla. Givetvis är programmerarnas subkultur nu inte längre en angelägenhet för programmerarna själva.

Kvinnor måste in i branschen, eftersom datorspel nu påstås skrivas av "män som hatar kvinnor". Jag tror inte det handlar om hat utan om att spelen skapas för att skapa adrenalinkickar, men det går inte att blunda för att spelindustrin i mångt och mycket har närmat sig en kvinnosyn som liknar filmindustrins och det är ett mycket dåligt betyg. Låt mig påminna om den underbara filmen "This film is not yet rated" som visade hur man hellre censurerade bort sex än våld.

Krönikören som lyfter detta ämne utgår från barns självmord, och kopplar dessa till kvinnosynen i datorspel, och kopplar den till att programmerarna hatar kvinnor. Igen, jag vill inte reducera problemet, men jag vill påpeka att jag inte delar analysen av problemet. Jag har själv barn, en vuxen dotter och en son i högstadiet som, helt utan att sikta på spelbranschen, har fått lära sig att han ska kvoteras bort och att han är en potentiell våldtäktsman, som ska klara sig i en verklighet där män löper större risk än kvinnor att drabbas av våldsbrott, trots att motsatsen ofta påstås.

Jag tänker på spelet Bop'n Rumble där målet för hatet var en blind man, en äldre dam och en gorilla. Det enda som visades ömhet för, var en hund. Eller varför inte spelet Mad Nurse som låter hatet för spädbarn komma till uttryck genom att de dör av elstötar och ramlar ned i hisschakt. Så även om jag inte delar analysen, så ser jag våldet, med all tydlighet. Jag är själv en mycket blödig person. Så vad ska vi göra? Debattören skriver varken vilken åtgärd som hon önskar att vi tar, och följaktligen inte vilka konsekvenser hon hoppas få ut. Här kan jag se ett utrymme för feminismen att ta plats. Analysera! Föreslå åtgärder! Och för tusan, acceptera inte att konsumenterna av populärkultur anammar skällsord som "hora", "fitta" och "luder".