Flera gånger, senast idag, har jag sett att apologeter kan kommentera rapportering om religiöst motiverade övergrepp med motfrågan "ja, men ateistiska övergrepp då?". Utan att riktigt kunna sätta fingret på vad detta handlar om, så tror jag att det har att göra med en irritation över att religiöst motiverade övergrepp uppmärksammas just för sin koppling till religionen, då det brukar heta att religion är en positiv kraft i samhället (trots att egentligen ingen längre anser det). Om t.ex. en misshandel bara presenteras som en misshandel, oavsett bakomliggande motiv, skulle inte religion framstå i lika dålig dager.
Men rapporteringen om övergrepp i svensk media brukar konsekvent säga ett par ord om bakomliggande motiv. Det kan vara konflikter i en familj, det kan vara en uppgörelse, det kan vara rasism eller andra former av hatbrott. Och det kan vara religion. Denna information är bra! Det hjälper mig som läsare att förstå hur världen fungerar, att veta vad som är farligt och vad som faktiskt inte är speciellt farligt. Risken att bli skjuten till döds i Göteborg är större om man gör affärer med den undre världen, och så vidare. Så varför möts inte rapporteringen om dödsskjutningar med "ja, men dödsskjutningar som inte begås i den undre världen då"?
Som så ofta, är det vurmandet som är problemet. Om nu religion är bra, så vill man givetvis att media ska rapportera om icke-religiösa övergrepp. Men ingen tycker att "den undre världen" är bra, så ingen blir speciellt kränkt av att en och annan sanning om den läggs på bordet. Den som vurmar är inte objektiv. Förvisso kan sann objektivitet aldrig avkrävas, men den som vurmar vill inte höra talas om någon sådan ambition. Helst av allt vill inte denna kategori av religiösa alls höra talas om religiöst motiverat våld, men om det nu rapporteras om sådant, borde man också rapportera om ateistiska övergrepp.
Och handen på hjärtat, när fick vi höra på nyheterna om att en man var ateist, och därför valde att slå ner en annan man? "Ja, men ateistiska övergrepp då?"
Ordet ateist är nästan helt poänglöst. Det säger något om samhället ateisten lever i, det säger inget om ateisten. Man kan tänka sig att en ateist slår ner en person för att han anser att en värld utan någon gud, är en värld där inget har någon betydelse. Det som definierar en ateist, är inte att han anser att en gudafri värld är poänglös, det är en alldeles utmärkt trångsynt, religiöst motiverad, förutfattad mening. Och så där kan vi hålla på. Man kan inte kritisera någon för att han är ateist, eftersom den bredaste definitionen av "ateist" är att man saknar en specifik föreställning. Det kan ha negativa och positiva konsekvenser, där de flesta konsekvenser - igen - beror på personerna kring ateisten. På samma sätt är icke-tro på enhörningar är mer relevant i ett samhälle där många tror på enhörningar.
Man kan också tänka sig att någon begår en dålig gärning, och gärningsmannen är ateist, men om man inte har något samband mellan icke-tron på Gud och gärningen i fråga, kan man lika gärna skylla på gärningsmannens färg på strumporna. Nästa gång frågan "ja, men ateistiska övergrepp då?" yppas, påminn om Hitchens utmaning, som syftar till att visa att frågan om moral är separat från föreställningen om Gud.
Jag anar att de som uttalar denna fras underförstått avser sådana övergrepp som begåtts i, och av, stater som Sovjetunionen, Kina, Kambodja, Nordkorea, osv. Ibland avser man antagligen även Baader-Meinhof och dylika terrorgrupper. Mer eller mindre underförstått är då att socialismen är en ateistisk ideologi (alltså "guilt by association").
SvaraRaderaEnskilda individer som i namn av sin ateistiska övertygelse begår fruktansvärda brott (som självmordsbombning) brukar dock vara svårare att få exempel på, men kanske det existerar några. I proportion räknat gentemot de religiöst motiverade lär de ateistiskt motiverade ändå vara försvinnande små.