lördag 5 april 2014

Dåliga försök att legitimera religion, del 82 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttioandra.

Religion inspirerar till goda gärningar.

I del 49 som handlar om det religiösa kärleksbudskapet nämnde jag Hitchens utmaning, som går ut på att nämna den goda gärning som endast troende kan göra tack vare sin tro, och som alltså en icke-troende är oförmögna att göra på grund av frånvaron av religiös tro. Den som framgångsrikt levererar på Hitchens utmaning, har stängt frågan om religionens goda inflytande. Men det ironiska är att om man istället tänker på en dålig gärning som endast troende kan göra, då låter inte svaren vänta på sig. Då kan vem som helst ge flera exempel. För att citera Steven Weinberg: "Mark Twain described his mother as a genuinely good person, whose soft heart pitied even Satan, but who had no doubt about the legitimacy of slavery, because in years of living in antebellum Missouri she had never heard any sermon opposing slavery, but only countless sermons preaching that slavery was God's will. With or without religion, good people can behave well and bad people can do evil; but for good people to do evil - that takes religion."

Del 74 handlar om att även religioner som för utomstående framstår som direkt ondskefulla, t.ex. katolicismen, även gör bra saker. Men hur är det med de kristna som identifierar sig som goda människor, och som aktivt arbetar för att göra tillvaron bättre? Ett exempel skulle kunna vara de välmenande missionärerna, som uppriktigt vill se ett gudfruktigt samhälle där ingen behöver svälta.

Eftersom korrelation kan vara ett tecken på kausalitet, så vet vi att om troende gör gott, så kan det vara värt att undersöka om tro driver fram mer positiva gärningar än negativa. Även statligt biståndsarbete, privata företags biståndsarbete och icke-organiserade insatser och donationer, kan vara motiverade från beslutsfattarens religion. Om denna kausalitet saknas, kan man nämligen inte säga att religion inspirerar till goda gärningar. Då vet vi bara att givmilda människor är vidskepliga, och kan det vara så enkelt så att samma gener kontrollerar de olika egenskaperna eller att egenskaperna kommer från samma kultur. Alltså, om kausaliteten saknas så skulle dessa människor vara lika givmilda även om de inte vore religiösa, och jag anser det inte längre trovärdigt att någon sådan kausalitet finns.

En naivare och mycket otrevlig avart av detta resonemang hävdar att det som får religiösa att agera gott, är föreställningen om potentiella belöningar eller repressalier efter döden. Anhängare av detta resonemang kan uppriktigt tro att personer som inte är gudstroende, är sämre medmänniskor. Dessa vill inte se ateister i förtroendeställning. Jag stöter i princip aldrig på detta i Sverige, men i USA bör man vara gudstroende om man är presidentkandidat. I vissa fall är det mer respektingivande att våldta en kvinna än att inte tro på någon gud.

Men när de nu finns religiöst biståndsarbete så skapar det snarare en oro om att det finns teologi kopplat till biståndet. När detta problematiseras brukar den troende hävda sin religionsfrihet. "Kristendomen är en del av min identitet, och jag har rätt att prata om den" kan det heta. Men man kan lika gärna hävda den utsattes rätt att till bistånd utan att underkasta sig biståndsarbetarens tro. Som missionär, har man samma rätt att försöka sälja sin religion som vi icke-troende har rätt att kritisera religion, men att avstå från att utnyttja någons utsatthet för att driva sin livsåskådning, är ett bra sätt att visa respekt. Därför blir jag bara nervös när personer med ansvarsfulla uppdrag säger sig identifiera sig med sin tro, för det är de som låter religionen få det bästa av sitt omdöme.

I del 91 som handlar om kontext frågar jag mig exakt vilken typ av gärningar som kristendomens urkund inspirerar till.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar