Vad bör och vad bör inte vetenskapen bekymra sig med? Vad är
meningsfullt och vad är inte meningsfullt? Och vad är genomförbart? Vissa
hypoteser är till sin natur formulerade på ett sådant vis att de inte andas
vetenskaplighet, och det exempel som sticker ut mest är gudshypotesen. Om det
finns någon gud eller några gudar, vad vill de med oss och hur vet vi det vi tror
oss veta om dem? Hypotesen är löst formulerad och formuleras olika av olika
gudstroende. En del människor representerar inte Gud mer precist än att Gud är
det han tror på. Inte alla kristna tror sig veta var Gud står i olika politiska
frågor, såsom homosexuellas rättigheter eller aborträtten, de vet bara att Gud
är vad de tror på. Man kan ana att Gud har en viss åsikt, men eftersom man inte
kan redogöra för hur man känner till Guds åsikter, väljer man att hålla sin syn
om Guds åsikter för sig självt. Andra människor är helt öppna med vad de anser
om Guds politiska åsikter, vilket man kan tycka är befriande, men eftersom de ger en konkret verklighetsbeskrivning för
oss att ta ställning till. Följande hypoteser har en något mer vetenskaplig
karaktär, och borde kunna putsas upp till en utgångspunkt för en vetenskaplig
hypotes:
1. Syndare straffas förevigt i helvetet efter sin död.
2. Onani bör undvikas eftersom det kan leda tillhomosexualitet.
3. Lady Fatima räddade Johannes Paulus II till livet efter
ett mordförsök 1981.
När vi undersöker vad som ligger till grund för dessa
påståenden, försämras förutsättningarna radikalt.
1. Det står i Bibeln att Jesus varnar för helvetet, men att
något står i Bibeln är inte med nödvändighet en indikation på att något är
sant. Det kan lika gärna vara symbolik, ett dokument över en svunnen tids
värderingar, en felaktig återgivning eller rent av en påhittad berättelse. Det
finns goda argument för att bokstavstro verkar mer förvillande än upplysande.
2. Det finns ingen
anledning att tro att det finns någon koppling mellan onani och spontan
omvändelse av sexuell läggning, och det finns inget som säger att detta skulle
vara ett problem ens om det vore sant.
3. Detta är en personlig ingivelse utan trovärdighet. Det
finns mycket goda anledningar att anse att omständigheter i den fysiska värd
där attentatsoffret verkade, är den verkliga orsaken bakom attentatets utgång.
Till skillnad från mina föregående exempel kan detta klassificeras som en
konstnärlig utsaga och en poetisk omskrivning av vad som verkligen hände.
Alltså, det var de fysiska omständigheterna som styrde utgången, men känslan av ett hjälpande helgon fanns
också där. Av den anledningen borde påståendet befrias från att vara en
vetenskaplig hypotes. Men denna ingivelses auktoritet finns även i de tidigare
exemplen, fast ett steg längre bak. Inget tyder på att Bibeln korrekt beskriver
verkliga händelser, det måste tas på tro. Tvärt om, idag finns det snarare dem
som hävdar att vittnesmålen om Jesus är andra- och tredjehandsuppgifter,
nedskrivna i efterhand, utan någon vidare kvalitetskontroll och med uppenbara
fel. Inget tyder på att man blir homosexuell av att onanera, det måste tas på
tro. Tvärt om, att skuldbelägga ungdomar som onanerar kan till och med skapa en
stress som försämrar livskvalitén.
Påståenden som låter som anspråk om omvärlden, kan vara
påståenden som tar avstamp i föreställningen om en personlig föreställning om Gud,
alltså en gud som inte existerar i den objektiva verkligheten, utan som den
troendes alter ego. Eller snarare,
den som gör dessa påståenden kan vara mer eller mindre medveten om att de tar
avstamp i en gud som i själva verket är deras eget alter ego. Om så, är
påståendet ointressant ur ett naturvetenskapligt perspektiv, eftersom åsikter
eller föreställningar som förankras i en personlig föreställning istället för i ett sunt
resonemang, lika gärna kan vara felaktiga som korrekta. Vi kan alltså se det
meningslösa i att forska på religiöst motiverade hypoteser, och kan därför säga
att vetenskapen inte ägna sig åt att reda ut dem. Följande två hypoteser säger
samma sak, men bara den ena är intressant att följa upp, eftersom den andra är
religiöst motiverad.
1. Efter att ha studerat hur ljuset reflekteras mot månen,
har jag kommit fram till att månen är gjord av ost.
2. Jag fick en uppenbarelse om månen och anser därför att
den är gjord av ost.
Det första kan vara fel, och inbjuder till ett vidare
resonemang. Det andra kan vara korrekt, men inbjuder inte till skeptisk
granskning. Argumenten är förankrade på helt olika sätt, men det finns en
mycket intressant parameter i det andra argumentet: Gud. Om Gud är en personlig
föreställning, som egentligen bara är den troendes alter ego, så kommer uppenbarelsen
från den troendes huvud. Då är uppenbarelsens ursprung oförklarligt för den
troende, och kan bero på en blandning av subtila intryck och fantasier. Om Gud
existerar som ett transcendent väsen, som på ett mystiskt vis kan sätta avtryck
i våra huvuden, kan uppenbarelsen vara ett budskap från Gud, och kanske inte
något man ska skaka av sig. Gud kan ha haft ett syfte med att leverera
uppenbarelsen. Om man tar Gud på allvar, borde man inte formulera hypoteser ("du
ska inte onanera", "du kommer till helvetet", "Lady Fatima räddade
påven") för lättvindig. Även om det kan finnas poesi i formulerandet av
åsikterna, så är förankringen i Gud något som genererar tyngd, gudstroende
emellan. Gud är störts.
Den som säger att han genom vetenskapligt arbete (även om
det må vara av allra sämsta sort) kommit fram till att månen är gjord av ost,
har blottat strupen på ett vis. När det vetenskapliga arbetet granskas och
härledningarna undersöks, kan utomstående omvändas till att hålla med om
påståendet om månens uppbyggnad, eller riva ner resonemanget. Den som istället
hänvisar till en personlig föreställning, säger egentligen ingenting. Han vill hävda att
månen är gjord av ost, och väljer i värsta fall att hänvisa till en
uppenbarelse i ljuset av att det inte finns något annat sätt att styrka
påståendet. Och med påståendet förankrat i en gud som egentligen bara är en förlängning
av den troendes ego, kommer eventuellt ifrågasättande av påståendet att träffa
guden som gjorde det från början, och den guden är den troende självt. Svaret
att månen inte är gjord av ost, låter som ett personangrepp för den som svaret
är riktat mot. Det finns inga skäl att forska vidare, utan vi avfärdar detta
som "inte ens fel".
Men förutsättningarna kastas alltså om, om guden är den
transcendenta guden som existerar utanför de troendes huvuden, eftersom
mandatet bakom påståendet då helt plötsligt har verklig tyngd. Vilket väsen som
helst, värdigt att kallas Gud och med förmågan att göra sig upplevd, borde veta
om det är rätt eller fel att onanera. Han borde veta vad månen är gjord av, vem
som räddade påven och hur vi ska spendera evigheten efter våran död. Med Gud
som spelare kan allt hända, så frågan om Guds existens borde vara den
viktigaste vetenskapliga frågan någonsin. Vi kanske står handfallna inför den
massiva uppgiften att undersöka existensen av en Gud som inte låter sig vägas
eller mätas, men det har att göra med vår begränsade kunskap och förmåga - inte
vårat genuina intresse, för det finns där. Om Gud finns, förändras allt. Det
som nyss var ett tomt hot om en evighet i helvetet, är nu istället en uppriktig
varning som är värd att ta på allvar.
Den egentliga anledningen till varför frågan inte undersöks,
är att det inte finns något att undersöka. Inget tyder på att gudstro förklaras
med att det finns någon gud, och inget fenomen kan seriöst tillskrivas Gud. En
förnimmelse i huvudet som tillskrivs Gud, är bara en försiktigare variant av
kreationisten som tillskriver sin existens till en skapargud. Det är en mindre
sofistikerad yttring av samma existens. Och med Gud som spelare, kan
kreationisten lika gärna vara den som har rätt, för då är det Guds regler som
gäller.
Kommentarer
Skicka en kommentar