James Randi fick ett brev från en katolsk präst, som i princip gick ut på att även om hans Gud skapade Randi utan Randis samtycke, så kommer han inte att rädda honom utan samtycke. När man svarar på teologiskt motiverade via proxy, hur subtila de än må vara, så är det av största vikt att man inte generaliserar. När tveksamma dogmer yttras av en katolik, så har man att göra med en persons vridna moral, man ser inte exempel på en moraliskt vriden religion. Med det sagt, vill jag varken friskriva Katolska kyrkan från sina tveksamma dogmer eller sin otroligt prekära historia. Av hänsyn till katoliker vill jag angripa individen som gör tokiga yttranden , istället för att generalisera om en religion. Det är den som tror på Gud som har mest att vinna på att begrunda Randis ord med ett öppet sinne.
Randi var inte sämre än att han formulerade ett svar, vilket inte bara föredömligt visar respekt på det vis jag efterfrågar, utan också träffsäkert pekar ut problemen med den typ av livsåskådning som förlåter subtila hot. Låt oss börja med den allsmäktiga grymheten.
"Med anledning av Guds "kärleksfulla och goda plan" som ni hänvisar till i brevet, har jag alltid funnit det omöjligt att förstå att den, då jag bevittnat grymhet och andra monstruösa beteenden - jag kommer spontant att tänka på förintelsen. Över de 85 år jag levt, har jag observerat hur naturen - med rätta - förkastar sina dåliga experiment, och jag har även stört den processen genom att använda vänlighet. Men jag talar till ett lyckligt döv man..."
Och avslutningsvis:
"Dina otroliga förutsägelser om vad som kommer att ske "om [jag] fortfarande inte kommit till tro" avslöjar ett ego uppbyggt av rädsla för repressalier för att du inte lyckas rädda mig från helvetet - du är rädd för din egen förbannelse. Jag försäkrar er om att mina sista tankar kommer att vara för min familj, mina vänner, min partner, och för min art, även om det betraktas som fel. Jag kommer inte att frukta. Två gånger i mitt liv jag har ställts inför döden, och båda gångerna har min reaktion varit ilska över att inte kunna fortsätta mitt arbete. Fundera över det, om din regelbok tillåter. Därmed lämnar jag dig åt din tröstande vidskepelse."
Om James Randi dessutom har rätt i sina anklagelser mot prästen, har vi bevittnat ett förkastligt agerande som i grund och botten är motiverat av vidskepelse och övernaturliga föreställningar. Även en så basal sak som omsorg för sina medmänniskor kan korrumperas av gudstro, och det tål att tänka på när man presenterar sin livsåskådning för nästa generation.
Jag själv besitter en radikal åsikt. Om Gud finns, så står jag på prästens sida. Om Gud finns, gör prästen rätt i att anstränga sig till det yttersta för att rädda James Randi. Därför anser jag att det är viktigt att frågan utreds med öppet sinne. Det är en evighet i helvetet som står på spel.
Randi var inte sämre än att han formulerade ett svar, vilket inte bara föredömligt visar respekt på det vis jag efterfrågar, utan också träffsäkert pekar ut problemen med den typ av livsåskådning som förlåter subtila hot. Låt oss börja med den allsmäktiga grymheten.
"Med anledning av Guds "kärleksfulla och goda plan" som ni hänvisar till i brevet, har jag alltid funnit det omöjligt att förstå att den, då jag bevittnat grymhet och andra monstruösa beteenden - jag kommer spontant att tänka på förintelsen. Över de 85 år jag levt, har jag observerat hur naturen - med rätta - förkastar sina dåliga experiment, och jag har även stört den processen genom att använda vänlighet. Men jag talar till ett lyckligt döv man..."
Och avslutningsvis:
"Dina otroliga förutsägelser om vad som kommer att ske "om [jag] fortfarande inte kommit till tro" avslöjar ett ego uppbyggt av rädsla för repressalier för att du inte lyckas rädda mig från helvetet - du är rädd för din egen förbannelse. Jag försäkrar er om att mina sista tankar kommer att vara för min familj, mina vänner, min partner, och för min art, även om det betraktas som fel. Jag kommer inte att frukta. Två gånger i mitt liv jag har ställts inför döden, och båda gångerna har min reaktion varit ilska över att inte kunna fortsätta mitt arbete. Fundera över det, om din regelbok tillåter. Därmed lämnar jag dig åt din tröstande vidskepelse."
Om James Randi dessutom har rätt i sina anklagelser mot prästen, har vi bevittnat ett förkastligt agerande som i grund och botten är motiverat av vidskepelse och övernaturliga föreställningar. Även en så basal sak som omsorg för sina medmänniskor kan korrumperas av gudstro, och det tål att tänka på när man presenterar sin livsåskådning för nästa generation.
Jag själv besitter en radikal åsikt. Om Gud finns, så står jag på prästens sida. Om Gud finns, gör prästen rätt i att anstränga sig till det yttersta för att rädda James Randi. Därför anser jag att det är viktigt att frågan utreds med öppet sinne. Det är en evighet i helvetet som står på spel.
Om gud finns, skulle jag gå med i motståndsrörelsen.
SvaraRadera