Du kommer inte till himlen - detta liv är ditt sista

Olika kulturer har föreställningar om att medvetandet existerar före människans födsel, att medvetandet överlever kroppens död, eller att medvetandet vandrar till nya individer - reinkarnation. Som dualist tror man att kroppen och själen är två skilda ting, där kroppen är ett slags fordon till det egentliga jaget som är själen. Detta ger utrymme för den lockande tanken att själen kan överleva kroppen och fortsätta att existera och fungera när kroppen upphör att fungera. Inom kristendomen finns dem som pratar om fler entiteter, t.ex. att själen är medvetandet och anden är jaget, där både själen och anden kan överleva kroppens död. Men både medvetande och självuppfattning är funktioner som i själva verket behöver en fungerande kropp för att existera.

Förutom den lockande tanken att man själv ska överleva sin egen död, ger denna föreställning upphov till den mer skrämmande tanken att en död människas själ kan ta en levande kropp i besittning. Processen att driva ut en främmande själ från en människa, exorcism, är både ett populärt skräckfilmstema och en helt seriös arbetsuppgift för en katolsk präst. Dessutom, med tanken på ett evigt medvetande finns även föreställningar om evig belöning och evigt straff i vissa trosinriktningar.

En del människor kan även göra astrala resor, vilket innebär att deras själ tillfälligt lämnar den fortfarande levande kroppen och betraktar sig själva utifrån, eller flyger iväg till en annan plats och betraktar denna - fjärrsyn.

Idag delar kristendomen och spiritismen föreställningen om en själ som kan överleva kroppen. Dessa kan gömma sig för vanliga människor, och välja att ge sig tillkänna för att t.ex. förmedla ett budskap eller skrämmas. Inom kristendomen kallas den som är duktig på att kommunicera med själarna för profet, inom spiritismen heter det medium.

Utan att veta exakt hur utbredd den dualistiska föreställningen är, så tror jag att den är så pass utbredd att man borde kunna prata om en allmän acceptans. Vanliga kristna stöttas av auktoriteter inom kristendomen som t.ex. präster, och vanliga spirituella stöttas av auktoriteter inom sprititismen som t.ex. Terry Evans, Caroline Giertz och TV4-koncernen. Om man antar att de som varken tror på "något" eller på någon organiserad religion inte heller är dualister, är en knapp fjärdedel inte dualister.

Föreställningen om en själ är lokaliserad till vänster hjärnhalva och hjärnan är ett energikonsumerande organ vars funktion står och faller med andra vitala funktioner i kroppen. När man betraktar föreställningen om en själ ur ett vetenskapligt perspektiv, räcker det inte att säga att vi inte har någon anledning att tro att själen existerar. Vi måste ta detta ett steg längre och säga att vi har anledning att tro att föreställningen om en själ ser ut att drivas av de fysiska organ vars upphörda funktion kvalificerar organismen till tillståndet död.

Detta innebär att frågan om ett liv efter detta inte ser ut att vara lika sannolik som osannolik, utan en konsekvens av rent fysiska förutsättningar. Föreställningens popularitet kan snarare förklaras genom kulturell evolution, t.ex. genom memteori. Men det är ganska intressant att formulera en själteori, speciellt med tanke på att vi idag lever i ett paradigm som skiljer sig från det som rådde när föreställningen först bildades:

Vem har en själ som kan överleva kroppens död?

Det räcker att backa några hundra år för att paradigmet att människan är skapad i sin nuvarande form är rådande, och att det finns en distinkt skillnad mellan människor och djur. Idag vet vi att vår förfader tillräckligt långt tillbaka liknade en fisk, och att det vi idag definierar som människa är något som utvecklats succesivt genom små steg under lång tid. Har alla dessa individer en själ som överlever sin egen död, eller ska själen ha uppstått under evolutionens gång?