tisdag 31 december 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 79 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sjuttionionde.

Utan religion, varifrån kommer religiösa upplevelser?

Religiösa upplevelser är verkliga, och man kan argumentera för att med de religiösa upplevelserna kommer även religionen som en naturligt allierad komponent. För att inte denna koppling ska vara en variant av argument från okunskap, måste ett resonemang som kopplar samman fenomenet (den religiösa upplevelsen) med de komponenter man har i sin religion (t.ex. gudstro) föras. Om man hanterar detta för lättvindig, finns en risk att man inte alls får den bästa förståelsen för varför man upplever fenomenet. Detta problem blir tydligt när man överför ett lättvindig kopplande mellan andra fenomen och förklaringar som t.ex. att det är guden Tor som svarar för åskan.

(Att exemplifiera med andra gudar än de man själv tror på, är ett bra sätt att betrakta sin religion utifrån. Att som religiös försvara någon annans religion istället för den egna, är en nyttig övning som minskar risken för att hemmablindhet låter allt för dåliga argument passera.)

Som religiös kanske du nu åberopar att religion kan vara något positivt för individen, och att inte alla strävar efter att ha en korrekt förståelse av sin omvärld - de kanske bara vill tro sådant som får dem att må bra. Här gäller det att hålla isär religiösa riter och religiösa föreställningar. Religiösa riter är inte ett samhällsproblem så länge de inte sätter agendan i samhället - ett sekulärt samhälle där ingen religion har någon särstatus ger nämligen utrymme för alla religiösa yttringar, och det enda som krävs är att obligatoriska tillställningar såsom t.ex. skolavslutningar är religiöst neutrala.

Men med religion kan man också mena religiösa föreställningar. Även religiösa människor brukar betona att dessa är ett intellektuellt haveri, det är därför skapelsetroende kallar evolutionsteori för religion. En föreställning blir inte religiös förrän den visats vara felaktig och det inte leder till att den släpps.

Man kan inte förutsätta om sina medmänniskor att de behöver religiösa föreställningar, utan att vara lite nedlåtande. Vi kan inte anta att nästa generation vill besitta de föreställningar som fick föregående generation att trivas, vi måste utgå ifrån att de vill förstå sin omvärld så korrekt som möjligt. Vad man sedan tror på, är upp till var och en, men när föreställningarna lyfts för diskussion är de inte längre något som endast handlar om individen. Och vad som kan vara ett giltigt försvar av en personlig religion inför den religiöse själv, behöver inte vara ett giltigt försvar för religionens närvaro i samhället.

Hur salig en troende än blir av sin tro, kan vi inte påstå att gudar finns, att någon av dem älskar dig (eller har några andra åsikter om dig), att de har åsikter om ditt sexliv eller vad du äter på vilken dag. Vi kan definitivt inte påstå du kommer överleva din egen död eller att det finns en själ som har ett transcendent förhållande till kroppen. Påståenden om verklighetens beskaffenhet är frågor för vetenskapen, även om någon som tror på påståendet gör det av religiösa skäl. Att koppla en religiös upplevelse till en religiös föreställning är inte att förhålla sig vetenskapligt till upplevelsen.

Frågan om vittnesmål hanteras i del 94.

Föregående - Nästa

1 kommentar:

  1. Jag tror inte det är så enkelt som att man förklarat naturfenomen som åska med en gud. Från naturen hämtas bilder, så kallade liknelser för att beskriva och förklara grubblet.

    De upplevelser ur vilka religionen spirat torde vara de nära-döden-upplevelser, som Raymond Moody startade debatt om på 1970-talet. Upplevelserna tycks vi ju ha, en stor del av oss. De kan visst frammanas, vilket schamaner haft som yrkesuppgift sedan grottmåleriets tid.

    Upplevelserna kommenteras och utforskas. De förklaras med syrebrist i hjärnan, och sedan vederläggs förklaringarna med ny forskning, som i sin tur ... o.s.v.

    Har du googlat på ämnet, har du förmodligen överansträngt dig. Jösses vad mycket! Somligt är intressant, somligt är uppåt väggarna ... Har du någon annan åsikt?

    Våra blodtörstiga gudakonungar från antiken visar, att vilka idéer vi människor än tänker ut, kan man alltid göra något otäckt av dem.

    Jag har börjat blogga om denna del av vår kulturhistoria. Man behöver inte tro på gamla idéer, för att tycka att de är intressanta. Mitt första inlägg: https://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/

    SvaraRadera