En kristen vetenskapsman

I fredags hade jag förmånen att ha ett långt samtal med en forskare som nyligen skapade rubriker genom att hävda att alkoholister inte behöver sluta dricka helt. Samtalet om alkohol gick snabbt över till ett samtal om vetenskap i största allmänhet och stannade sedan vid ontologi. Och nu blev det riktigt intressant, eftersom forskaren i fråga var skapelsetroende. Han ansåg sig inte vara biologiskt besläktad med schimpansen, inte ens om vi backade flera miljoner år.

Först hade vi den klassiska öppningen. Istället för att säga "jag accepterar inte evolution" eller "jag är kreationist" användes frasen "jag är kristen". Jag har två invändningar mot detta.

1. Att vara kristen betyder inte per automatik att man har legitimerat skapelsetro. När man tittar på kristna människor med relevant kunskap, finns fler kristna som inte är skapelsetroende än kristna som är skapelsetroende. Är man skapelsetroende berättar man inte det genom att yppa frasen "jag är kristen", för det betyder inte det.

2. Detta är en vädjan till faktumet att kristendom har vunnit större acceptans än skapelsetro i samhället, och att personen i fråga då hellre lägger det kristna kortet på bordet. Detta lilla trick fungerar inte på mig, eftersom jag som naturalist anser att gudstro och skapelsetro är två felaktiga föreställningar, varken mer eller mindre.

Min nye vän accepterade båda mina invändningar, och från denna punkt blev samtalet för mig en jakt efter en standard som en vetenskapsman kan använda sig av för att avfärda felaktiga hypoteser i sitt forskningsarbete utan att göra Gud till en hypotes att avfärda. För mig är detta lite av skepticismens Den Helige Graal. Trots allt, många vetenskapsmän tror på Gud. Inte "de flesta", men tillräckligt många för att jag som icke-troende inte kan utgå ifrån intellektuell korruption och dubbla standarder.

Ganska mycket tid av samtalet gick åt till att enas om att verkligheten är "svart-vit". Inte vår förståelse av den, för där finns alla grader, men bortom kvantfysiken är ofta påståenden om verklighetens beskaffenhet nästan alltid antingen korrekta eller felaktiga. Antingen skapade Gud jorden för 4,5 miljarder år sedan, eller så gjorde han det inte. Antingen skapade Gud jorden för sex tusen år sedan, eller så gjorde han det inte. Antingen är Gud jordens skapare, eller så är han inte det. Antingen är han far till Jesus, eller så är han inte det. Nyanserna finns i vår nivå av kunskap, inte i dessa påståendens faktiska korrekthet. Till min stora förvåning blev ärkebiskop Antje Jackelen en räddare i nöden, för när jag förklarade att hon är postmodernist blev vårat gemensamma avståndstagande från postmodernismen ett lätt beslut att fatta.

Så hur ser standarden ut? "Experiment som har med Gud att göra kan inte upprepas - empirisk forskning är alltså inte applicerbar." Jag accepterar denna invändning och nästa kort läggs på bordet. "Guds existens är förknippad med en ovetbarhet som lämnar frågan om hans existens öppen." Men vänta nu, om en forskarkollega skulle dra detta kort, skulle inte det väcka några motfrågor?

Jo, det skulle det naturligtvis, men "detta är inte vetenskap". Nej, utsagan om att man tror på Gud är inte vetenskap, men påståenden som kretsar kring guds existens eller karaktär anser jag vara vetenskap. Detta fick jag ingen gehör för, men detta är en vetenskapsman som anser att evolution inte heller är vetenskap som gör yttrandet. Så det borde jag väl kunna vifta bort?

Nej, det kan jag inte. Här finns ingen konsekvens alls. Det beror helt på vem man frågar om "Gud finns" är en vetenskaplig fråga eller inte. Det beror helt på vem man frågar om evolutionsteori är vetenskap eller inte, blott med något mindre variation. Förmodligen beror det även på vem man frågar om "planeten Jupiter kretsar kring solen" är en vetenskaplig fråga eller inte. Innan du opponerar dig genom att åberopa planeten Jupiters tydliga definition, vill jag påminna om min samtalspartner har en personlig relation med den gud som är föremål för vårt samtal. Jupiter har alltså inte en tydligare definition än Gud, Jupiter råkar bara ha en mer konsekvent definition mellan dem som accepterar Jupiters existens. Uppenbarligen kommer min dröm om att hitta Gud utan att behöva sälja min intellektuella heder, förbli just en dröm. Samarbetsviljan bland de som redan tror är helt obefintlig på denna punkt. (Speciellt Svenska Kyrkan blir direkt förolämpade av frågor kring teologi.)

Att åberopa ovetbarhet för att skapa ett utrymme för Gud är att göra Gud en björntjänst, för detta utrymme är inte reserverat för gudar, detta är ett utrymme för vidskepelse, vilket absolut inte är den rationella vetenskapsmannens bästa vän. Istället för att prata om troll, älvor och huldror så väljer jag att citera Anders Åberg: Varför inte tro på alla andra religioner med samma bevisläge?

Det ser onekligen ut som naturkunskap och gudstro är en indikation på att det förekommer dubbla standarder.