Att överge sin tro och sin församling - Svenska Kyrkan - är
inte alltid lätt. Speciellt inte om man tagit all den utbildning i tro som
kyrkan erbjudit under åren, speciellt för barn under 1970-talet. Är det något
jag vet, så är det att priset för Guds nåd är min tro på honom och min kärlek
till honom. Detta och annat lär man ut till barn. Eller lärde ut till barn på 70-talet. Jesus utförde mirakel, botade
sjuka, gick på vatten, trollade fram mat, och så vidare. När man sedan växer
upp, utvecklar man förmågan att tänka kritiskt, förmågan att förhålla sig
skeptisk till osannolika påståenden och att ställa påståenden i relation till
varandra. Det skapar två goda anledningar att ta itu med sin religiösa tro.
Antingen är det något som inte stämmer med det jag förväntas tro på, eller så
förväntas jag inte tro på det som kyrkan lärt mig att tro på. I kontakt med
representanter för Svenska Kyrkan har detta hanteras med rationaliseringar, i
stil med:
I söndagsskolan fick jag lära mig att tacka Gud för sådant
jag sedan förstod inte var Guds ansträngningar. Idag har det förklarats för mig att det var meditation vi sysslade med.
I kyrkans barntimmar fick jag lära mig om den bibliska
historien. Idag har det förklarats för
mig att det var metaforer och symbolik.
Under konfirmationsutbildningen fick jag lära mig att Jesus
var Guds son och född av en jungfru. Idag
har detta bortförklarats som en lek med ord i en ritual.
Ingen har frivilligt gått ut och sagt att Svenska Kyrkan
inte längre påstår för barnen att Jesus är född av en jungfru, eller att de nu
förklarar för barnen att detta påstående ska tolkas symboliskt när det görs.
Det skulle kännas bättre att få höra detta! När det gick upp för mig att jag
var bedragen, så insåg jag att det var gjort med de bästa intentionerna av de
mest välmenande människorna, men jag var fortfarande bedragen, och att det mer
eller mindre var en slump som fick mig att bli den som sökte mig bort istället
för att svälja sveket och anammade rationaliseringarna för att kunna vara kvar
i värmen.
Svenska Kyrkan är mycket tydlig i sitt intresse för barnen, vilket
speciellt märks kring skolavslutningstider. Men jag efterlyser även lite
tydlighet i vad som sägs till barnen. Det var inte länge sedan mina barn var i
den relevanta åldern för skolavslutningar, och för den med min bakgrund är
Svenska Kyrkans inställning till andras barn direkt frånstötande. Även om jag
inte betalar medlemsavgiften, måste vi leva med varandra - staten
subventionerar kyrkans närvaro och medborgarna serverar barnen för välsignelse
inför jullov och sommarlov. En så priviligierad organisation måste vara öppen
med hur de agerar.
Kommentarer
Skicka en kommentar