lördag 31 augusti 2013

Kampen mot antisemitismen inom katolska kyrkan

Kristendomen och Islam delar föreställningen att de besitter en "gudomlig kunskap" som först tilldelades judarna, men som judarna inte kunde förvalta. Det har funnits en inbyggd spänning mellan judar och andra abrahamiska religioner sedan mycket länge, och när kristendomen reformerades på 1500-talet så fanns antisemitismen både bland katoliker och protestanter. Idag är katolska kyrkan en organisation som officiellt inte är antisemitisk och som accepterar judar. De antisemitiska tendenserna som finns idag, är oönskade rester från synsätt som varit djupt rotade under lång tid i organisationen. Men det officiella avståndstagandet från antisemitismen har inte stått i vägen för nya uppdelningar baserade på kultur och religiös tillhörighet. Vi har att göra med en organisation som varit antisemitisk under nästan hela sin existens, och som lyckats orsaka stor skada under den korta period man officiellt tagit avstånd från antisemitismen.

Lite historia
Reformatören Martin Luther, som utgjorde startskottet för protestantismen var fortfarande en extrem antisemit, men idag är inte antisemitism något utmärkande för protestanter. Tvärt om, många protestantiska friförsamlingar profilerar sig som "israelvänner". Katolicismen däremot, är en helt annan historia. Katoliker som kritiseras för sin kyrkas antisemitism har försvarat sig genom att säga att Hitlers Tyskland är värre, vilket avslöjar något om de extremt låga kraven man ställer på sig själv. Och att ambitionen är låg, märks när man gräver i historien. Den katolska kyrkan delar vissa av Adolf Hitlers värderingar: Synen på judar och synen på kommunism. Till kyrkans försvar vill jag säga att de var mycket besvärade över Hitlers syn på svaga och sjuka, då kyrkan ansåg att dessa var föremål för extra omsorg medan Hitler hade en socialdarwinistisk åskådning, som inte bar på någon omsorg för de mindre lyckligt lottade, vilket inte alls stämde med katolska kyrkans syn på fattigdom (som inte heller var oproblematisk). Men här fanns ändå utrymme för förhandling tack vare gemensamma intressen.

Precis som när man välsignade fascismen i Italien under sent 1920-tal, i utbyte mot att kyrkans medlemmar skulle få en politisk särstatus, kohandlade man med Hitler under sent 1930-tal. Regimens tillgång till kyrkböcker, skulle hjälpa dem att avgöra vilka som var "renrasiga arier", och för att verkligen visa sin uppskattning firades Hitlers födelsedag officiellt inom katolska kyrkan - förmodligen av diplomatiska skäl och inte för att kyrkan verkligen ville hylla Hitler. Ingen av SS-armens katolska krigsförbrytare löpte någon risk att ställas till svars för sitt agerande. (Goebbels avstängdes från detta sakrament för att han inledde ett förhållande med en protestant - inte för sina krigsförbrytelser.) Och när Tredje Riket ramlade samman på 1940-talet, fanns katolska kyrkan till stöd för de SS-soldater som behövde skydd.

Katolska kyrkan idag
I ljuset av att man kanske satsat sina kort på fel häst, och i föreställningen av sin egen ofelbarhet, är den katolska kyrkan inträngd i ett mycket trångt hörn. Tanken på att be om ursäkt lät vänta på sig och när den katolska kyrkan ber om ursäkt för något, görs det tillsammans med bortförklaringar som ska påvisa förmildrande omständigheter för det egna agerandet. Och under tiden utvecklas personliga försvar, som t.ex. förintelseförnekelse. Ett fall som även fick uppmärksamhet i Sverige är biskop Richard Williamson.



Judarna anklagas för att gudamord då de har orsakat Jesus död - Jesus förråddes av juden Judas Iskariot, och även om katolska kyrkan idag officiellt har släppt sin anklagelse, finns föreställningen om judarnas kollektiva skuld för Jesus död kvar. Ambitionen om rätning i leden innefattar hyllandet av katolska antinazister under 1980- och 1990-talet (jo man hittade några få till slut), samt en ursäkt från Johannes Paulus II (Israel år 2000) men förintelseförnekelsen och antisemitismen lever kvar som oönskade efterskalv efter sekel av organiserat judehat i en organisation som idag officiellt tolererar judar och inte tillåter förintelseförnekelse. Och kampen förs i ljuset, vilket är bra! Det är alltså ingen hemlighet att judeföraktet inom organisationen finns kvar, men att det inte längre är subventionerat ovanifrån.

Katolska kyrkan är en stor kyrka, tack vare att många är slentriana medlemmar. Men med möjligheten att göra ett informerat övervägande, varför går man med i katolska kyrkan? Ett argument är att man delar den lite konstiga trosinriktning som kyrkan står för, men det är givetvis inte hela förklaringen eftersom en personlig tro inte med nödvändighet måste kopplas till organiserad religion. Organisationen är inte längre antisemitisk, det är en organisation med antisemiter - endast ett ögonblick av kyrkans historia förtjänar den snällare beskrivningen. Och tittar på hur kyrkan agerat i övrigt under denna period, har man under mitten på 1990-talet lyckats orsaka ett folkmord på en miljon människor genom det katolskt stödda kristdemokratiska regeringspartiet MRND - en etnisk rensning baserad på kulturell och religiös tillhörighet, helt utan att någon påve har ursäktat sig. Man kan alltså lugnt säga att den organiserade rasismen finns kvar inom rörelsen, vilket reducerar avståndstagandet från antisemitismen till ett avståndstagande i en organisation som fortfarande sanktionerar rasism, om än inte längre officiellt riktat mot just judar.

Precis som i fascismens Italien, är politisk närvaro och expansion viktigare för kyrkan än vad framfartens offer, och precis som vid tidigare fiaskon, drar man sig ur när man inser att situationen är bortom kontroll. Och frågan är vad som kommer först, nästa ursäkt eller nästa skandal? Jag hade nog valt att lämna organisationen, och det medvetna valet att gå med i denna kyrka har jag mycket svårt att förstå. Även hanterandet av övergreppen mot barn inom organisationen och synen på homosexuella, väcker en del frågor om vad som egentligen är viktigt för kyrkan, frågor som jag tänker återkomma till.

Jag lämnar gärna över ordet till Christopher Hitchens som summerar Moder Teresas insatser i ett 30-minuter långt program och den katolska kyrkans insatser i ett 20 minuter långt debattinlägg.

3 kommentarer:

  1. Bra Anders!
    (Men när du skriver "subventionerar" menar du kanske "sanktionerar"?)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo, "sanktionerar" ska det förmodligen stå!

      Radera
  2. Intressant inlägg!
    Tyvär är det väl inte helt ovanligt att religioner/delar av religioner ogillar, avskyr eller tillochmed strider mot andra religioner/delar av dessa.
    Bishop Richard Williamson hade jag missat men blir väldigt illa till mods av att se klippet.

    SvaraRadera