fredag 16 augusti 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 67 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sextiosjunde som bemöter anklagelsen om rasism, som faktiskt har det mest nobla motivet, men som ändå slår så fel.

Tanken är som följer. Om någon i egenskap av vit medelålders man kritiserar en religion som mestadels har icke-vita anhängare, måste en maktanalys göras, annars har vi att göra med rasism. År 2013 har präglats hårt av anklagelser mot Richard Dawkins om just rasism, och året innan var det Sam Harris som var offret för samma anklagelse.

Man måste hantera dem man kritiserar med respekt, visst, men det både Dawkins och Harris angriper, är vetenskapliga sakfrågor. Gud finns inte, han instiftade inte moralen, arter har rent biologiskt ett gemensamt ursprung, och så vidare. Idag när alla intellektuella kan vara överens om att Gud inte finns på riktigt, och att religiös tro är just religiös tro, har förnuft och icke-tro blivit en klassfråga. Den som tror på Gud har inte sett evidens för Guds existens, den är förledd. Detta är givetvis tragiskt. Många som tror på Gud har aldrig blivit exponerad för en vetenskaplig syn på verklighetens beskaffenhet, kanske på grund av att personen i fråga är offer för den teokrati hon växte upp i, eller vad det nu kan vara. Med dessa förutsättningar kan man givetvis inte förvänta sig en fungerande förståelse av verklighetens beskaffenhet, och gudstron kommer som ett brev på posten. Så försvaret av dessa människor är som sagt mycket nobelt. Men är det bra?

Nej, de ogynsamma förutsättningarna för den troende försvara religion ungefär lika mycket som mördarens tragiska bakgrund försvarar mordet. Och det slår ut fel. Den uttalade krigsmotståndaren, humanisten och människokämpen Roger Waters blev nyligen anklagad för antisemitism på grund av ett religionskritiskt inslag i hans show The Wall, och inom Atheism Plus-rörelsen haglar anklagelser om sexism och rasism okontrollerat.

Ett steg framåt, ett steg mot ökad respekt, innefattar att hantera frågan om religion så pass sakligt att man kan delta i samtal utan att skrika rasist när man inte får sina föreställningar bekräftade. Troende eller ateist, religionens försvarare lever inte upp till kraven de själva ställer på den vetenskapliga skeptikern. I augusti 2013 ställde Richard Dawkins en öppen fråga om varför hans osaltade nötter hade en bismak av klor, vilket visade sig vara ett känt problem. De mer kreativa svaren lät inte vänta på sig. "För att jag försöker förgifta dig, ditt rasistsvin". Problemet för mig som vetenskaplig skeptiker är, att även om jag accepterar att kritiken har rasistiska motiv, så måste jag ändå ta ställning till vad som faktiskt påstås, och bemötandet handlar sällan eller aldrig om förutsättningarna för den som gör anspråken, utan vilka anspråk som får fäste och sprids. Vi har alltså att göra med en mer mångfacetterad situation än vad de som skriker rasist efter dem de vill ha respekt av verkar inse. Det finns verkligt ett problem med rasism, men det måste allokeras korrekt. Generaliseringar hjälper inte någon.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar