Jonas Gardell kränkte folk till höger och vänster med sitt
tweet om muslimska kvinnors klädval ("enmanstält"). Vissa personer
blev upprörda över generaliseringen av muslimer, andra gottade sig i att utmåla
muslimer som offer i något som liknade en tävlan i politisk korrekthet. Precis
som alla andra personer med förnuftet i behåll föraktar jag rasism, men jag är
inte helt bekväm i att ge människor offestämplar. Och jag är definitivt inte
bekväm i att göra skillnad på människor på grund av deras religion. Eller
ursprung, eller hudfärg.
Själv kan jag skratta gott åt s.k. rasistiska skämt så länge
de innehåller en god dos av satir, speciellt om det är religiösa företeelser
som angrips, och så länge de inte påminner om något som jag kopplar till rasism (notera den medvetna subjektiviteten). Är
skämten lite för snälla, finns det snarare en risk för att skämten bidrar till
att göra religionens närvaro till något man ska ta för givet, vilket är en tanke
som jag inte är speciellt bekväm med. Jag har nämligen ännu mindre till övers
för tro som inte är begränsad till
individers stolliga fantasier, missuppfattningar och tokerier.
Jag tänker på debatten om manlig könsstympning. Personer
helt utan intresse av att bita förhuden av sina egna ungar, försvarade med
ganska upprört tonläge andras rätt att göra det i sin religions namn, som om muslimer
och judar vore något slags andra klassens medborgare som varken kan ändra sitt
beteende eller själva försvara det. När religion "försvaras" generaliseras
det friskt om dem man inte delar "kultur" med.
Verkligheten är en farlig plats, och man får verkligen följa
Jonas Gardell på twitter på egen risk. Twitter är inte riktigt att räkna till
det "offentliga rummet" eftersom användarna själva bestämmer över skribenter
eller ämnen de vill ha i sitt flöde, så Gardell kan undvikas med ganska enkla
medel. Men som Gardell själv säger i sin Expressen-replik så är Islam en del av
Sverige. Visst, det är en ung religion, fortfarande yrvaken inför det faktum
att vissa (jag inkluderat) skiter hur heligt vissa saker är för dem. Judar och
kristna har redan upptäckt att de är föremål för skämt och satir. Inom båda inriktningarna får
man utstå skämt från ateister och skämt från det egna lägret. Innan vi vet
ordet av kommer de behöva stå ut med att det skämtas mellan lägren. Låt Gardell
visa vägen.
Kommentarer
Skicka en kommentar