onsdag 31 juli 2013

Gränsen som Jonas Gardell passerade

Jonas Gardell kränkte folk till höger och vänster med sitt tweet om muslimska kvinnors klädval ("enmanstält"). Vissa personer blev upprörda över generaliseringen av muslimer, andra gottade sig i att utmåla muslimer som offer i något som liknade en tävlan i politisk korrekthet. Precis som alla andra personer med förnuftet i behåll föraktar jag rasism, men jag är inte helt bekväm i att ge människor offestämplar. Och jag är definitivt inte bekväm i att göra skillnad på människor på grund av deras religion. Eller ursprung, eller hudfärg.

Själv kan jag skratta gott åt s.k. rasistiska skämt så länge de innehåller en god dos av satir, speciellt om det är religiösa företeelser som angrips, och så länge de inte påminner om något som jag kopplar till rasism (notera den medvetna subjektiviteten). Är skämten lite för snälla, finns det snarare en risk för att skämten bidrar till att göra religionens närvaro till något man ska ta för givet, vilket är en tanke som jag inte är speciellt bekväm med. Jag har nämligen ännu mindre till övers för tro som inte är begränsad till individers stolliga fantasier, missuppfattningar och tokerier.

Jag tänker på debatten om manlig könsstympning. Personer helt utan intresse av att bita förhuden av sina egna ungar, försvarade med ganska upprört tonläge andras rätt att göra det i sin religions namn, som om muslimer och judar vore något slags andra klassens medborgare som varken kan ändra sitt beteende eller själva försvara det. När religion "försvaras" generaliseras det friskt om dem man inte delar "kultur" med.

Verkligheten är en farlig plats, och man får verkligen följa Jonas Gardell på twitter på egen risk. Twitter är inte riktigt att räkna till det "offentliga rummet" eftersom användarna själva bestämmer över skribenter eller ämnen de vill ha i sitt flöde, så Gardell kan undvikas med ganska enkla medel. Men som Gardell själv säger i sin Expressen-replik så är Islam en del av Sverige. Visst, det är en ung religion, fortfarande yrvaken inför det faktum att vissa (jag inkluderat) skiter hur heligt vissa saker är för dem. Judar och kristna har redan upptäckt att de är föremål för skämt och satir. Inom båda inriktningarna får man utstå skämt från ateister och skämt från det egna lägret. Innan vi vet ordet av kommer de behöva stå ut med att det skämtas mellan lägren. Låt Gardell visa vägen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar