lördag 27 juli 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 64 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sextiofjärde.

Den kristna tron fördjupar min uppfattning om tillvaron. Biskop Åke Bonnier skriver: "Livet får ytterligare en färgnyans – den gudomliga "färgens" djup. Ungefär som när man ser ett TV-program i svart-vitt för att sedan se det på nytt i färg. Det är samma TV-program. Samma saker sägs och görs men ser jag det i färg får det en fördjupad nyans som ger ett djupare tilltal."

Tanken är alltså att verkligheten är bra, men inte spännande nog. När man kryddar tillvaron genom att föreställa sig att man är en del i någon guds projekt, förvandlas den meningslösa verkligheten av medmänniskor, djur och natur till något betydelsefullt: Att få vara en bricka i Guds spel.

För den som inte förmår att se verkligheten i all sin prakt, skapas en ny dimension av att man föreställer sig sådant som inte finns, och pressar in det i sin uppfattning av verkligheten. Jag vill verkligen betona att det måste pressas in, eftersom föreställningar om gudomar ofta skapar konflikter i det vi vet om verklighetens beskaffenhet. Många felaktiga föreställningar skapar den här typen av konflikter, då de kastar omkull annat som vi tror oss veta om tings beskaffenhet. Ett bra exempel på det skulle vara homeopatens föreställning om att en substans blir mer verksam om den späds ut mer, och att vatten har ett minne som kan överföras till sockerpiller. Verklighetsuppfattningen blir helt enkelt vackrare om man applicerar det vi vet om placebo på homeopati, och behåller de uppfattningar om fysik som gäller utanför homeopaternas värld. Denna typ av problem brottas även kristna med. Hur fungerar t.ex. det som påstås gälla för själen och anden tillsammans med det vi anser om kroppen som en biologisk maskin och hjärnans roll? Eftersom kristendomen även är en religion med moraliska förbud och påbud, kan det också uppstå konflikter mellan hur vi idag anser att vi bör bete oss, och vad Bibeln framställer som ett föredömligt beteende. T.ex. blev Gud mycket imponerad över Abrahams vilja att offra sin son som brännoffer, och offrade senare sin egen son för att blidka sin ilska över Adams agerande i Eden. Inom humanismen problematiseras det mycket mindre kring att döda sina barn - det betraktas i princip som något som alltid är fel.

Men att man skapar nya problem genom att inte våga se verkligheten som den är, är ändå inte det största bekymret. Verkligheten är fantastisk i sig! Som Douglas Adams påpekade så kan man njuta av en trädgård utan att behöva fantisera om att det bor älvor i den. Kort och gott, verkligheten duger. Och att kunna se verkligheten som den är, är användbart för den som vill förstå verkligheten och lära sig något om den. Naturvetenskapens insatser för mänskligheten har imponerat mer på mig, än religionens. Inte heller konst behöver falska dogmer för att skapas, vilket jag kommer att argumentera för i del 83.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar