måndag 1 juli 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 55 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den femtiofemte.

Vissa väljer att utöka argumentet som presenterades i del 19 som isolerade frågan om Guds existens, till att innefatta vilka knäppa dogmer som helst.

Det är ingen som egentligen tror att Gud verkligen finns eller att Maria var oskuld, kristendomen är mera en kultur och en filosofi än en religion. Nyhetsankaret Bill O'Reilly är inne på samma linje i en debatt där han försvarar kristendomen genom att säga att det är en "filosofi". Kristendomen kan inte reduceras till en filosofi, eftersom sensmoralen i urkunden spretar åt olika håll, och auktoriteterna som ska tolka Bibeln och bringa klarhet till den fårskock som de troende kristna identifierar sig som, lyckas inte enas. De bråkar gärna med varandra i offentlighetens ljus. Detta bråk kanske är den kristna världens motsvarighet till rationella och progressiva diskussioner som syftar till att vidareutveckla filosofin (fast med mer åsikter och utan det rationella och det progressiva). Det går ändå bra att betrakta sin religion som en filosofi. Att man betraktar religionen som en filosofi, gör inte att man blir befriad från ansvar för de övernaturliga föreställningar man har. Om du tror att Jesus föddes av en jungfru, att Gud hör bön och (i värsta fall) att han kan svara, och dessutom har tagit dig an en livsfilosofi, kanske baserat på något Jesus sagt i Nya Testamentet, så är ändå dina föreställningar om att Jesus skulle vara född av en jungfru (och så vidare) fortfarande orimliga föreställningar som av allt att döma inte kan vara sanna. Jag anser att många som bygger en livsfilosofi av kristendomen, antar en omodern och ganska osympatisk livsfilosofi. Jesus var före sin tid genom bergspredikan (om den nu är korrekt återgiven, vilket jag betvivlar), men modern moralfilosofi har kommit längre. Att Gud skulle ha gjort något bra genom att offra sin son för våra synder, är bara befängt. Många fäder tänker både en och två gånger innan de låter avrätta något av sina barn, och endast en religiös filosofi kan få en frisk människa att göra något sådant.

Den före detta pastorn och numera ståuppkomikern Dan Barker gör illustrerar det galna med detta blodsoffer genom ett genialt komiskt nummer. Han målar upp av en bild av en man i ett hus som helt plötsligt adresserar människorna som passerar utanför på gatan. Mannen säger att han har byggt en tortyrkammare i källaren, men att människorna inte behöver gå ner dit. Han skickade sin son istället. Det enda mannen kräver i ersättning för att ha blidkat sin ilska genom att tortera sin son, är evig dyrkan. Barker avslutar sitt nummer genom att ställa frågan: Skulle du ha gått in till mannen?

De flesta borde dra öronen åt sig, men gudstroende har utvecklat en cirkulär förklaring inför sig själva som bygger på att det som görs av Gud måste vara gott, eftersom Gud är god. Berättelsen visar att sådant som i vilket annat kontext som helst betraktas som galenskap, kan betraktas som helt acceptabelt, kanske rent av som något storsint och bra, om det sker i ett religiöst kontext. Religion förgiftar vår förmåga att tänka klart.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar