Helt oavsett vad som försvaras med följande yttrande, så är
det något tänkvärt som sägs av miljöpartiets Eva Andersson-Wilks:
"Visst kan vi
luta oss mot vetenskap. Men vilken vetenskap? Den som stämmer överens med
verkligheten eller den som inte gör det? Medkänsla och ödmjukhet inför
patientens erfarenheter måste också få vara med."
Mitt språköra trivs bättre med att man säger att vi ska luta
oss mot forskning. Ordet vetenskap ett slags inneboende
positivitet eftersom dålig vetenskap är dålig först i kontrast med god
vetenskap, och då är dålig vetenskap egentligen inte längre vetenskap. Vetenskap
får mig att tänka på metoder. Men man
bör luta sig mot bra forskning. Eftersom detta handlar om medicinsk forskning
påpekar Andersson-Wilks att medkänsla och ödmjukhet inför patientens
erfarenheter också är viktigt. Bra sagt!
Bra sagt, om det inte vore till försvar av diagnosen
elöverkänslighet. Om en patient upplever ett besvär och insisterar på att
diagnosen ska vara elöverkänslighet, är det inte till någon hjälp för patienten
om läkaren bekräftar den diagnos som patienten gett sig själv. Om vården
verkligen ska vila på en vetenskaplig grund, kan man varken fall av påstådd
elallergi, eller speciellt många andra fall självdiagnostiserade sjukdomar,
behandla dem utan att först bekräfta diagnosen på ett vetenskapligt sätt. Det
är ingen bra metod. Det är "dålig
vetenskap".
Att lekmannamässigt diagnostisera sig själv baserat på sina
upplevelser görs hela tiden. T.ex. finns gudstroende som anser att deras
upplevda gudomliga närvaro faktiskt betyder att Gud finns, och det är inte helt
utan anledning att kristendom kallas religion. Eva Andersson-Wilks pratar om sjukvård. Den stigmatisering som är
resultatet av att man låser sig fast vid en diagnos som kanske inte ens är
korrekt, som kanske inte ens finns, är ett stort problem för patienten.
Besvären som patienten kan nämligen vara ytterst verkliga, och då förtjänar
patienten att även diagnosen är det.
Kommentarer
Skicka en kommentar