Dåliga försök att legitimera religion, del 30 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettionde.

Ateism är en avvikelse.

Rent ordboksmässigt är en sten ateist, eftersom en sten är gudlös. Men det är meningslöst att ha ett ord för att vara "utan gud" om det bara betyder att man är utan gud. (När jag skriver Gud, refererar jag till det specifika överhuvudet i de monoteistiska religionerna, som kristendom, islam och judendom. När jag skriver gud, refererar jag till någon gudom, vem som helst, Gud inkluderat.) Varför måste det påpekas att någon (något) som inte gör några filosofiska ställningstaganden över huvudet taget, inte heller tror att Gud finns? En sten är verkligen ateist, men när en vuxen människa beskriver sig som ateist, menar han/hon/hen inte att hen är som en sten. Går vi vidare med detta resonemang, kan det samma sägas om igelkottar. De är ateister, men att man etiketterar sig själv som ateist, betyder sällan att man resonerar som igelkottar. Och givetvis, går man vidare ytterligare så kan man konstatera att spädbarn är ateister. Enligt ordboksdefinitionen, så är även spädbarn ateister, eftersom de inte försanthåller Guds existens.

Men det som skiljer ateister i ordbokens bemärkelse, från ateister som tagit ställning i frågan, är att ateister som tagit ställning i frågan är bekant med termen. Att själv kalla sig för ateist, är en indikation på ett ställningstagande. Jag själv är både ateist och aenhörningist (a-enhörning-ist), alltså, jag tror varken att Gud finns eller att enhörningar finns. Min icke-tro på enhörningar skapar betydligt mindre friktion med mina medmänniskor, än vad min icke-tro på Gud gör. Därför har jag betydligt mera ofta etiketterat mig själv, eller blivit etiketterad som, ateist än aenhörningist. Jag försanthåller inte heller existensen av något övernaturligt väsen som jag aldrig någonsin har hört talas om. För tankeexperimentets skull, kan vi kalla detta väsen för "yr", och konstatera att jag är "a-yr-ist" av exakt samma anledning som en igelkott är a-yr-ist eller ateist. Jag anser dock att jag borde slippa att kallas för ny-a-yr-ist, eftersom jag inte argumenterar mot yrs existens. Det är ytterligare något jag har gemensamt med igelkottar faktiskt. Nyateist, däremot... Guilty as charged!

Nyateist eller inte, den tanklöshet som man ständigt utsätts för som ateist, är besvärande.

Inte ens utbildning är något positivt i en värld där kristendomen är norm. En vän till mig, Sofia, bor på en liten ort. Av en slump reagerar hon på att dagis går till "kyrkis" på torsdagar. Den enda anledningen till att hon reagerar på detta är att dagis inte längre är dagis, utan en förskola som har ett schema. Bra! Om dagis fortfarande "bara" vore dagis, skulle inget schema finnas, men det är på det schemat som det står att det är "kyrkis" på torsdagar. Hur är detta att respektera de föräldrar som vill ge sitt barn en naturlig världsbild? Frånvaron av "kyrkis" under förskolan, hindrar definitivt ingen att ta sina barn dit på sin egen tid, eller att indoktrinera sitt barn på vilket sätt som än behagas. Däremot, närvaron av religiösa budskap skapar en förtroendekonflikt mellan kunskapsauktoriteterna i förskolan och föräldrarna, eftersom det tvingar in föräldrarna i ett läge när man måste förklara för sitt barn att man inte ska lita på allt som fröknarna säger. Det förbättrar inte precis barnets förutsättningar att skaffa sig kunskap under sina skolår.

Har man rätt till frihet från religion? Newtonbloggaren Johannes Axelsson har flera gånger ställt sig frågan om man har rätt till frihet från ateism. Borde inte det vara lika önskvärt som frihet från religion? Rätten till frihet från kristendom, frihet från islam, och så vidare, har diskuterats av "sekularister" som jag själv, och då borde väl frihet från ateism vara lika intressant att diskutera? Detta är ett smart drag. Har barnen rätt till frihet från påståendet att sanningen bakom vårt ursprung är att scientologernas tro är korrekt, och att det är rymdkejsaren Xenu som ansvarar för att det finns människor på jorden? Och har barnen rätt till frihet från a-scientologism? Har barnen rätt till vetenskap till förmån för scientologism? Det är den frågan som Axelsson ska besvara, därför att svaret antagligen går att applicera på hans egna föreställningar.

Kreationister som Johannes Axelsson är lätta mål, men att man är ett lätt mål, är på inget sätt ett argument för att man ska gilla läget, alltså acceptera att det är människor med den här synen på vetenskap och kunskap som ska ansvara för nya barnakullars kunskap. Jag betvivlar inte att Axelsson är en bra lärare, något som hans f.d. elever vittnar om. Den som jag pratade med var förresten själv skapelsetroende, vilket ger mig mer vatten på kvarn när det kommer till att ifrågasätta ungjordskreationisters (alltså t.ex. Axelssons) förmåga att representera modern biologi korrekt. Vi måste komma ihåg detta: En NO-lärare undervisar inte bara i biologi - det är en liten del av NO-undervisningen. Det finns ingen annan naturvetenskap som ungjordskreationister accepterar. De accepterar inte geologi, paleontologi, astronomi eller atomfysik. Men de undervisar i det.

Jag upplever att föreställningen att man är något slags norm, är en enormt bidragande orsak till att man ogillar att få sina föreställningar ifrågasatta. Det som är gemensamt för svenskkyrkliga icke-fundamentalistiska kristna och kristnormativa ateister (alltså ateister som lever i harmoni med kristna inslag i stat och samhälle), är just oförståelsen för att de kan ha fel i något de tror på, eller att något de subventionerar skulle vara olämpligt av någon orsak. De är mittfåran, de är normen, de som avviker från denna mittfåra - hur smal fåran än må vara - är de som måste rätta sig. Dessa anser att man bör kritisera fundamentalister när något ska kritiseras. Vad som helst än att kritisera mittfåran är bättre, och fundamentalism anses vara något dåligt, så jag och andra religionskritiker kan lägga krutet där.

Det är inte intressant, och det finns flera skäl.

Ingen tar till sig av den kritiken. Få personer tänker att kritik som riktas mot en avart, riktas mot dem. De finns personer som identifierar sig som fundamentalister, men de är ytterst få. Etiketten "fundamentalist" är alltså mycket användbar för den som är troende och vill slippa ta åt sig av kritik, och den är lika användbar för den skeptiker som inte vill kritisera religion. Det är nämligen i princip alltid någon annan som är fundamentalisten.

Fundamentalisternas enda legitimitet går via mittfåran. Genom att dela respektabla egenskaper med mittfåran, som t.ex. sin gudstro, kan de åka snålskjuts på den kredibilitet som där byggs upp. Och den imponerar på många. Jag får ibland e-post från personer som läst något jag skrivit (av någon anledning är dessa personer ofta sossar över 50) som innehåller retoriska frågor med en nedlåtande ton. "Hur tror du att" och "hur hade du tänkt dig att", följt av något som jag inte ens förstår hur det har med ämnet att göra. Jag har svårt att ignorera dessa mail, för jag har en känsla av att de verkligen vill förmedla något till mig, som de anser att jag har missuppfattat. Samtidigt, att ge ett korrekt och artigt svar, brukar leda till att personen slutar följa mig på twitter - inte att de återkommer med ett förtydligande i vilket budskap de hade till mig. Det är det sistnämnda som är den stora förlusten.

De som anser sig tillhöra mittfåran, tenderar inte att kalla mig för "nyateist" som skällsord. Jag har inte reflekterat så mycket över om de inte tycker att ordet verkligen är ett skällsord, eller om förstår att man inte kastar skällsord på sina medmänniskor. Om jag har lite tur, kanske de missat på båda dessa punkter, och innerst inne är goda människor. Journalisten Jackie Jakubowski väljer att spela an på uttrycket "ateistisk fundamentalism" Korrekt konstaterar Jakubowski att "ateism är ett förhållningssätt som inte utlovar någon lycka i denna världen; inte heller någon värld efter döden, där straff eller belöning utdelas för vårt leverne på jorden". Ännu mera träffsäkert hade det varit om Jakubowski sagt att ateism är frånvaron av förhållningssätt som går ut på att någon gud eller några gudar utlovar lycka i världen eller liv efter döden. Att vara ateist är trots allt att förhålla sig till de anspråk om gudomar som gjort sig kända för personen i fråga. Men det låter väl inte speciellt "normalt" eller speciellt plausibelt, och att tillhöra mittfåran är viktigt för den som besitter övernaturliga trosföreställningar. För att ytterligare etablera sig som normal, drar Jakubowski fundamentalistkortet, om än lite trevande. Han skriver om Christopher Hitchens att "det är lätt att svepas med av Hitchens vidräkning med religionen, utan att märka att det finns en risk att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut kan frågan ställas om också en ateist skulle kunna vara fundamentalist."

(Christopher Hitchens (2049 - 2011) var en amerikansk journalist (utrikeskorrespondent) med brittisk ursprung. Det som mer än något annat utmärkte Hitchens, var hans debattvilja i religiösa frågor. Trots att Hitchens var väldigt populär bland sina meningsmotståndare, var han en av de vassaste religionskritiker världen någonsin skådat.)

Att våga följa evidensen i frågan om Gud, såsom Hitchens gjorde under sin livstid, och att inte låta sig fastna i ett fundament, är det man normalt betraktar som motsatsen till fundamentalism. Detta brukar inte kallas för "ateistisk fundamentalism" utan "intellektuell hederlighet". Än mer hedervärt blir detta när man väljer att följa evidensen i en fråga där man själv vurmar för en föreställning, såsom t.ex. frågan om Gud. Anledningen till att skepticism kan träffa så hårt och göra så ont, är att en persons religion mycket väl kan vara en viktig del av hans identitet. Ett angrepp på Gud, kan upplevas som ett angrepp på person, och i egenskap av debattör angrep Hitchens sina meningsmotståndare hårt, mycket hårt, vilket Jakubowski konstaterar.

Vi vet att ateism kan ha många orsaker. Man kanske inte har blivit indoktrinerad i någon religion, eller inte brytt dig om att skaffa någon. Man kanske har rent skeptiska motiv, och följer evidensen vart de än leder - eller inte leder. Ingen religion, varken judendomen eller kristendomen, har vattentät evidens för sina anspråk på sin sida, och ingen data tyder på att Gud finns. Hitchens var speciell i och med att han både hade skeptiska motiv, moraliska motiv och politiska motiv. Kanske mest moraliska och politiska. Hitchens sympatiserade inte med den förklaring till omskärelse av små pojkar som presenterades för honom. Han uppskattade inte att Jesus offrades för vad som skulle vara våra synder. Och framför allt presenterade Hitchens sin sak med fenomenalt skicklig argumentation. En värdig meningsmotståndare nöjer sig inte med att sätta fundamentaliststämpeln på Hitchens, utan diskuterar med hans argument som utgångspunkt. Jakubowskis artighet förhindrar honom att rakt ut anklaga Hitchens för att vara "ateistisk fundamentalist", men han är uppenbart frestad av att använda sig av name calling, i syfte att racka ner på någon utan att behöva använda argument. Det är så otroligt mycket lättare att angripa en person istället för en sakfråga. Och om sakfrågan är Guds existens, och man själv säljer ut sin hederlighet och försvarar lägret som helt uppenbart har fel i denna viktiga vetenskapliga fråga, är det självklart mycket frestande att fuska i debatten.

Anser man att en sekulär skola är farlig och, likt prästen Helle Klein, att blotta idén på en religionsfri skola kan vara skadlig (se del 20), så inser man att det verkar stå ganska mycket på spel.

Föregående - Nästa