måndag 8 april 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 19 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittonde som syftar till att framställa kristendomen som mer intellektuell än den egentligen är, och har bl.a. använts av apologeten Mattias Irving.

Vi tror egentligen inte på Gud - det är mest en lek med ord.

För oss utomstående är kristendomen en uppsättning av religiösa riter (gudstjänst, bön, bibelläsning psalmsång, påskfirande) och dogmer som står i konflikt med den vetenskapliga uppfattningen om hur verkligheten är beskaffad (Jesus återuppstod, hans mor var en jungfru, hans far är en krigsgud från mellanöstern och så vidare).

Genom att hävda att ingen längre tror att Jesus var Gud son eller att Gud över huvudet taget finns på riktigt, kan man behålla de religiösa riterna men slippa konflikten med verkligheten. Man kan alltså hävda att man praktiserar en religion utan att vara woo-woo, utan pling-plong, utan pseudovetenskap och utan falska dogmer.

Visst, men eftersom negativa konsekvenser av religiositet finns fortfarande kvar, är försvaret på sin höjd ett dåligt försök att försöka friskriva sig från vidskepelse. Alltså, man friskriver sig från vidskepelse samtidigt som man mycket väl fortfarande kan ha en liberal syn på t.ex. omskärelse. Både ateister och troende kan vara en negativ samhällskraft, genom att ha acceptans visavi religion. Argumentet är alltså bara ett intellektuellt friskrivande, inte ett politiskt. Därför är det också ett ointressant friskrivande, eftersom få personer bryr sig om andras personliga föreställningar, det är hur man agerar som är intressant. Vad man säger, hur man beter sig, vad man åstadkommer ,vad man agerar för och emot, och så vidare.

Och om man påstår för den unga generationen att Gud verkligen finns, så agerar man som om man vore troende, och då är inte den påstådda ateismen värd något. Alltså, om de religiösa riterna bara är ett spel man spelar, måste detta naturligtvis förmedlas entydigt glasklart för barnen, men det görs sällan eller aldrig. Rent effektivt är alltså inte detta ett försvar, utan bara ett sätt att säga att man är en ohederlig person. Argumentet utvecklas ytterligare när de övriga dogmerna man (inte) tror på avhandlas i del 55.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar