torsdag 18 april 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 31 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettioförsta.

Ateister är otrevliga.

Den 7:e september 2012 sändes ett speciellt avsnitt av den svensknorska talkshowen Skavlan, under ledning av den norske journalisten Fredrik Skavlan. Det går tydligen fortfarande att uppröras Skavlan-programmet med rocksångaren Brandon Flowers och Richard Dawkins, och det är tydligen fortfarande väldigt lätt att göra poänger av att recensera sina medmänniskor trevlighet. Låt oss för en stund acceptera att endast positiva åsikter om religion kan framföras i tv, om premissen är att tv-programmet ska vara hyfsat. Eftersom professor Robert Hahn kritiserats för sina pseudovetenskapliga föreställningar, kan han få illustrera min poäng.

(Robert Hahn kritiserade en antologi utgiven i samband med föreningen Vetenskap och Folkbildnings 25-årsjubileum, för att han ansåg att den var motsägelsefull. Jesper Jerkert förklarar detta med att VoF har få officiella åsikter, och att antologin ska representera respektive författares åsikter. Å ena sidan är detta en klausul som används varje gång någon uttalar sig i VoF's namn, men å andra sidan så betyder det faktiskt att frånvaron av åsikter också är kopplat till frånvaron av kritik mot dessa. Kritiken mot Hahn handlar om hans syn på alternativmedicin.)

Anledningen till att det passar så bra att exemplifiera med Hahn, är att jag vill mena att man smiter från ämnet när man hellre recenserar sin meningsmotståndares påstådda ton istället för att bemöta sakrfågan. Professor Hahn skriver strax efter att Skavlan-avsnittet med Dawkins visats:

Dawkins gjorde tyvärr något ohyfsat i TV. Han utmålade mormonernas viktigaste trosskrift som en "fake" (bluff). Det har man i och för sig rätt att göra, men det är ovärdigt en vetenskapsman att slänga ur sig en sådan anklagelse i ansiktet på unge Brandon Flowers som uppenbarligen var helt oförberedd på att behöva försvara sin personliga trosuppfattning inför miljontals TV-tittare. För att man är övertygad om att man har rätt så har man därmed inte rätt att bete sig hur stöddigt som helst. Dawkins skäl for att avfärda mormonboken vara att boken var skriven på 1500-talsengelska medan den påstås vara skriven på 1800-talet.

Jag skulle kunna tänka mig att nyansera detta lite. Richard Dawkins kanske trodde att han var där i egenskap av vetenskapsman och religionskritiker. Det kanske var Skavlan, inte Dawkins, som ledde in samtalet till religion. Även i samtalet med rocksångaren Brandon Flowers. Om det var så, och Dawkins uppfattade detta, borde han ha bett om ursäkt till Brandon Flowers. Om det var så, är Robert Hahn ohyfsad som försöker framställa Dawkins som den som gjort fel. Och i så fall är det tur att det inte är så himla farligt att vara lite ohyfsad.

Jag anser att Dawkins bad om ursäkt för Skavlans dåliga omdöme, trots att ingen större skada egentligen är skedd. Brandon Flowers tålde nog faktiskt att konfronteras med oliktänkande människor och att inte bli bekräftad i sin tro. Jag misstänker dessutom att det fanns mer filmat material än vad som visades, men produktionen gjordes så intressant som möjligt. Utifrån vad jag sett, delar jag inte alls Robert Hahns bedömning att Dawkins har något speciellt ansvar i hur detta har framställts. Hade Dawkins förhållit sig neutral till Flowers skulle jag ha blivit mer förvånad, och om detta inte får diskuteras, heter skurken faktiskt Skavlan.

Givetvis är Louis Herrey missnöjd med hur mormonkyrkan framställs, vilket han beskriver på Newsmill. Han är mormon! Det han betonar i sin Newsmill-artikel, är att det inte alltid är önskvärt att saker och ting framställs sanningsenligt. Sanningen kan helt enkelt vara pinsamt dum. Och religionen står emellan detta faktum och Louis Herreys förmåga att över huvudet taget förmå att erkänna denna pinsamhet.

Richard Herrey, som inte är religiös, tycker att Louis hanterar frågan bra. Richard är en person som jag respekterar, så det känns inte bra att se honom skriva sådant som ingen - inte ens han själv - kan anse vara vettigt, om det ses i ett nyktert ljus, fritt från religion.

Jag förstår att man kan vara missnöjd med hur något framställs - Richard Dawkins gjorde ingen bra reklam för mormonismen - men det är svårt att komma ifrån tanken att Dawkins representerade mormonismen korrekt, och att det helt enkelt är en fruktansvärt dum religion. Trots allt är inte Dawkins som kommit på att mormonernas version av berättelsen om Joseph Smith påhittad - mormonisternas anspråk är avfärdade av historiker. Hur mormonerna egentligen anser att det gick till, är givetvis något att ta i beaktning, men tyvärr uppenbarar sig samma berättelse - exakt samma berättelse - när de själva representerar sin religion. Det råkar bara representera den lite mer blåögt.

Nej, att kunna argumentera är inte att "tro sig sitta påsanningen" - det är att blott att kunna framföra sin syn på hur saker ock ting ligger till. Ironiskt nog är man förmodligen närmre sanningen om argumentationen håller. Speciellt i jämförelse med mormonismens syn på verklighetens beskaffenhet.

I övrigt är det faktiskt Louis Herrey som är den som har svårt att få till det. T.ex. skriver han angående presidentkandidaten och tillika mormonen Mitt Romney:

Så, om jag har förstått det hela rätt: 1. Om Romney tror på mormonläran så har han dåligt omdöme; eller 2. Om han inte tror på läran så är han oärlig. Listigt, Lindenfors. Snacka om dåliga alternativ! Vilket val Romney än gör så är han körd. Damned if you do, damned if you don’t! 

Falsk dikotomi. Man kan våga se sanningen i vitögat och inse att mormonismen inte är speciellt värd någons uppmärksamhet. Jo, visst drar han diktator-kortet också. Många diktatorer var ateister, alltså inte gudstroende. Men samlade de frimärken? Kanske är det icke-frimärkssamlare som är Louis Herreys stora fiende?

Författaren och apologeten Tommy Dahlman twittrade ut något han menade var osympatiska citat från professor Richard Dawkins. Och det som fick mig att stanna upp och fundera, var att jag inte alls tyckte citaten var speciellt osympatiska. Ser Tommy något som inte jag ser? Efter en kort ordväxling uppfattade jag att detta inte går att lösa via twitter (med tanke på twitters inbyggda begränsning). Jag bad Tommy skriva en bloggpost, och efter mycket kort tid svarade Tommy att texten nu är klar. Den kommer att heta "Den Richard Dawkins du inte får se hos Skavlan". Här har jag hittat min överman när det gäller att leverera! Bl.a. skriver Tommy:

Hos Skavlan kommer du att möta en charmerande, begåvad och karismatisk människa.  Det är i mötet med oss troende han blir attackerande. Det är då han övergår från att vara forskare med ett brinnande engagemang för sanningen till att vara en opolerad antireligiös propagandist som inte tar hänsyn till argument och bevis.

Ironiskt nog, när programmet sändes, så möttes vi av en charmerande, begåvad och karismatisk människa, som satt hos en Skavlan som inte ville något hellre än att kritisera religion. Men det finns något annat att ha i åtanke när man diskuterar en religionskritiker som t.ex. Dawkins.

Hur man hanterar en förlust i en sakfråga beror till stor del om du drivs av religiositet eller av vetenskaplig skepticism, eller vad du nu drivs av. Det som aktualiserade frågan denna gång var just Dawkins sverigebesök, som bl.a. innefattade en föreläsning, som skeptikerrörelsen var mycket upphetsade över att få gå på, undertecknad inkluderat, och hans besök i tv-programmet Skavlan. Eller om det nu var så att frågan aktualiserades för att Dawkins närvaro provocerar fram så mycket reaktioner från troende håll, så även från Tommy. För Dawkins verkar ha förmågan att dra ut det bästa ur vissa, och det sämsta ur andra.

Sedan gammalt har personer som i övrigt är ganska respektabla bjudit på sitt dåliga omdöme om Dawkins. Ulf Bjereld har sedan länge uttryckt sitt missnöje med Dawkins i en bloggpost med rubriken "Fundamentalistisk ateism", och när jag lyfte denna bloggpost nämnde Bjereld för mig att han [fortfarande] står för vartenda ord. Anledningen till att jag tyckte att det var intressant att lyfta bloggposten, är att den som kan lite om filosofi förstår att "fundamentalistisk ateism" är en kontradiktion, men det illustrerar vissa troendes syn på Dawkins, tillåt mig återkomma om vilka jag pratar om. Bjereld skriver:

Jag har i dag inhandlat ett exemplar av Richard Dawkins uppmärksammade ateistbibel Illusionen om Gud (Leopard förlag, 2007). Redan i förordet får jag samma kusliga fundamentalistkänsla som när jag i tonåren sprang på ett exemplar av scientologigrundaren Ron Hubbards bok Tankens grunder. Författaren har skådat ljuset och nu skall mänskligheten frälsas.

Varför just Dawkins? Christopher Hitchens är den som verkligen har dåliga omdömen om kristnas tro att bjuda på. Men det är inte kritiken av kristendomen i sig som är problemet. Hitchens var inte någon vetenskapsman, han var en utrikeskorrespondent. Hans argument mot religion var politiskt motiverade och moraliskt motiverade, mer än skeptiskt motiverade. Hans argument mot religion var känslomässiga. Visst, Richard Dawkins har beskrivit krigsguden Jahve som en avundsjuk psykopat, och han beskriver gudstro som en illusion, och för en icke-troende som haft Bibeln på sin läslista, är detta fullkomligt vettigt.
Problemet är att Dawkins angriper denna fråga vetenskapligt. Han har utvärderat evidensen för Guds existens. Han vet så pass mycket om verkligheten att han förstår att gudars existens är extremt osannolik. Som vetenskapsman accepterar han psykologiska förklaringar till gudstro som förklaring till att människor tror på Gud, snarare än den naiva religiösa förklaringen till detsamma: Gud finns. Föraktet mot Dawkins är alltså ett uttryck, en ventil, ett substitut för förakt mot något annat. Något som Richard Dawkins får representera.

Innan jag tar detta vidare genom att etikettera nämnd kritik mot Dawkins, vill jag nämna att det även finns saklig kritik mot honom. Huruvida jag accepterar eller inte accepterar den kritiken, beror på min syn på vetenskap, min syn på vetenskaplig skepticism och min syn på religiösa anspråk. Förutom nämnd kritik och saklig kritik, finns även annan form av kritik. En strategi handlar t.ex. om att reducera skeptiskt motiverad kritik mot religion till just religion, eller en personkult. Detta misstag begås av Benjamin Katzeff Silberstein i SvD, och bemöts av Patrik Lindenfors. Katzeff Silberstein skriver:

Instinktivt är det lätt att bli skeptisk mot personer med så devota anhängare som Dawkins.

Tillställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.

Och vidare att:

Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om man så vill – som leder till att marginella strider som förbud mot skolavslutningar i kyrkor av vissa utkämpas som om de vore ödesstrider för upplysning och vetenskap.

Lindenfors svarar, snyggt och korrekt:

Budskapet man försöker hamra in är enkelt. Vi ateister är likadana som dem. Inte bara det, utan vi har just de dåliga sidorna av den religiösa övertygelsen - de som man skäms lite över, men inte kan göra sig av med men gärna pekar ut hos andra. För det är uppenbart i alla dessa referat att "hängiven stämning", "väckelsemöte" och "religiös övertygelse" är något dåligt, något pinsamt, något oattraktivt. Skribenterna vill så gärna, så gärna att vi ska vara som dem.

Nej, denna kritik mot Dawkins handlar om att man helt enkelt inte förmår att bemöta sakfrågan, man vill inte ens fäkta dåligt. Min personliga icke-tro på Guds existens har skeptiska orsaker, och precis som för Dawkins har frånvaron av gudstro samma motiv som frånvaron av tro på jultomten. Det finns ingen evidens. Det finns ingen logisk orsak att tro. Det är självklart att den som tror på tomten, men inte på Gud tycker att detta är nedlåtande, och det är självklart att den som tror på Gud men inte på tomten tycker att detta är nedlåtande. Kan den icke-troende dessutom legitimera detta på ett korrekt sätt, blir det som att vrida om kniven i bröstet.

Det finns olika motivation bakom kritiken mot Dawkins, och tonfelslutet är den sista utposten. Tonfelslutet är vad som används av den som inte har något annat att komma med. Jag minns att det första jag skrev direkt till Tommy Dahlman var att han inte skulle recensera sin meningsmotståndares ton, i ett läge där han faktiskt har något att komma med i sakfrågan. Ett budskap som jag tror gick hem.

För när det verkligen kommer till frågan om ton, så undrar jag hur de troende som kallar mig för "nyateist" egentligen resonerar. De anser att ordet är dåligt, ändå så drar de sig inte för att beskylla mig för att vara det. Det går ju att svara på tilltal genom att bemöta argumenten, så varför svara med ett skällsord? Nu tycker jag som sagt inte att "nyateist" är ett skällsord, men den som tycker att det är det, och använder det mot en medmänniska, hur resonerar den? Förmodligen inte alls - att vara resonabel är att ta sig an argumenten, och att motstå att använda sig av name calling, alltså att sätta en negativ etikett på sin meningsmotståndare.

När jag sitter på jobbet i vetskapen om att P1 sänder Människor och tro med bl.a. Christer Sturmark och Richard Dawkins, får jag se i mitt twitter-flöde att Simon Fors anser att Dawkins är en "enfaldig rövhatt" och att hans syn på religion liknar en 8-årings. Jag frågar varför Dawkins uppfattas så, och får svaret att jag ska läsa Marx Teser om Feuerbach. Det gör jag gärna, men något konkret kan jag väl få? Nej, ämnet är för komplicerat för twitter. Mönstret upprepar sig: Det är enkelt att leverera ett dåligt omdöme, och svårt att motivera det. Ändå avstår man inte från det första. Och det är fortfarande Dawkins som ska föreställa den otrevlige! (Förmodligen antas då Tesers omdöme om Feuerbach vara applicerbart på Fors omdöme om Dawkins.) När Dawkins inte fick prata klart med rocksångaren Flowers i Skavlan, bad han om ursäkt för att han levererat sitt dåliga omdöme om Flowers religion, men det är fortfarande Dawkins som ska föreställa den otrevlige. Respekt är alltså inget som överlag ska finnas om medmänniskorna i samhället, utan detta är något man avkräver personer som har religiös tro i skottlinjen. T.ex. Dawkins. Är det ingen som tänkt tanken att det är den som avstår att leverera omotiverat dåligt omdöme om sina medmänniskor, som är den som faktiskt är respektfull? Att kritisera gudstro är att kritisera en föreställning som människan har, att kalla folk för "rövhatt" när andan faller på, är bara dumt. Man kan respektera en människa utan att respektera dess föreställningar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda, men åsikter och föreställningar kan vara värdefulla eller direkt värdelösa. I ett kontext som inte har med religion att göra, är detta helt uppenbart. Med ganska stor sannolikhet kan du (någon) t.ex. tycka att en elgitarr är för dyr, utan att offentligt springa omkring och kalla säljaren för "enfaldig rövhatt". Med aningen mindre sannolikhet kan du t.ex. tycka att en politiker har fel, utan att han/hon blir en "enfaldig rövhatt", men förhoppningsvis kan du fortfarande peka ut åsikten och värderingarna som det du ogillar. Men sannolikheten för att någon klarar detta i fallet religion, när vi pratar om hur någon mindre skeptisk ser på någon mer skeptisk, är minimal. Här tenderar sak och person att blandas ihop. Till detta vill jag också säga att argumentationsstilen som går ut på resonemanget att "jag har rätt, och om du bara läser lite fler böcker, så kommer du att förstå det" inte längre imponerar på mig. Eller ännu värre: "Om du googlar så får du se att jag har rätt!"

Jag var tvungen att lyssna på radioprogrammet i fråga, och som väntat kunde jag inte uppfatta den påstådda otrevligheten hos Dawlins. Per Ewert däremot gjorde poängen att "nyateisterna" inte ens studerat kristendomen, och att vi därför avfärdar tron. Det är vad jag kallar för ett arrogant uttalande. Jag hade inte varit lika artig som Sturmark när Ewert ifrågasatte varför Humanistbloggen, en icke-officiell kommunikationskanal för Humanisterna, publicerat ett stand up comedy-klipp med ateisten Jim Jefferies. Klippet är hysteriskt roligt, av flera skäl. Jefferies är otroligt duktig på att leverera sina skämt, och han är mycket träffsäker. T.ex. konstaterar han att jorden är miljarder år gammal medan USA bara funnits i några hundra år, och skojar om att amerikanarna helt plötsligt blev Guds utvalda folk. Jefferies är också rolig för att han är "over the top". Han tar i så han spricker när han beskriver sin meningsmotståndare. Den form av name calling som jag anser att troende gör sig skyldig till istället för att presentera fungerande argument, gör sig Jefferies skyldig till i sin komedi. Hade det stannat där, hade nog inte Ewert varit så bekymrad. Men Jefferies förklarar även varför han inte respekterar troende. Till och med på en komediscen förekommer argument mot Ewerts ståndpunkt. Relativt bra sådana dessutom, speciellt för att komma från en ung ståuppkomiker som dricker öl på scenen. Om varför kängurus existens inte nämns i Bibeln konstaterar Jefferies att Bibeln tenderar att handla om sådant som händer inom en 3-kilometersradie kring den person som håller i pennan, vilket inte kännetecknar en Gud som borde veta att han skapat kängurur på Australien. Till och med Noak borde veta om att han hade kängurur  på arken, men inget stöd för att varken Gud eller Noak någonsin sett en känguru finns att hämta i Bibeln. Jefferies för helt klart tankarna till vår älskade Magnus Betnér, som inte heller bryr sig om någon blir upprörd över att inte få sina föreställningar bekräftade i hans scennummer.

Så vad var det värsta Jefferies sa i klippet som först hamnade på Humanistbloggen, för att sedan slängas i ansiktet på Sturmark i P1? Jo, han sa att kristendom är för idioter. Vem som helst vet att det finns massor med kristna som är smartare än vad jag någonsin kommer att bli, och vem som helst vet att påståendet inte är korrekt. Han påpekade att likheten mellan psykfall och kristna, är att ett samtal med en sådan på en pub, slutar med att han backar därifrån sägandes "okeeej", som om han pratat med en världsfrånvarande person. Jag förstår Jefferies! Att prata med troende om vad de tror på, är inte en speciellt trevlig upplevelse. Det blir allt för ofta en studie i tokiga vanföreställningar, men min artighet förbjuder mig dock att backa därifrån sägandes "okeeej"
"[Gudstroende] är idioter. De är som en 13-åring som fortfarande tror på jultomten."
Visst överdriver och generaliserar Jim Jefferies. Alla har rätt till sin tro. Men tyvärr anser jag att den intellektuella ansträngningen från dem som vill föra sin gudstro i bevis, inte är speciellt mycket bättre än vad man kan förvänta sig av en 13-åring som fortfarande tror på jultomten. Jag anser inte att detta betyder att kristna är dumma i huvudet, jag anser att detta är ett uttryck för hur religiös tro förgiftar vår förmåga att tänka rationellt.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar