fredag 19 april 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 33 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettiotredje.

Nyateism är inte önskvärt. Eller ödmjukt.

Vilken form av ateism är bra, till skillnad från den dåliga nyateismen? Den som menar att nyateism är något dåligt, har säkert en uppfattning hur en ateist ska vara för att duga. Som konstaterat är en nyateist radikal, avvisande av Bibelns Gud, ogillande av Jesus, vetenskaplig, avvisande av moderat gudstro, sekulär, för barns tankefrihet, samt för utrotning av religion. Om inte alla av dessa, så några av dem. Det säger mig att bra ateism utmärker sig på följande vis:

Man ska inte vara radikal. En ödmjukhet inför andras tro är önskvärt från kristet håll. Men respekt för en föreställning är något man måste förtjäna. Alla åsikter och alla föreställningar är inte lika mycket värda (postmodernismen till trots). Istället för att avkräva ödmjukhet för något som den som förväntas vara ödmjuk ändå tycker är juvenilt trams, måste vi agera på ett sådant sätt att det respekthungrande monstret som troende bär omkring på, kan stanna hemma. Jag vet att detta är en generalisering, och jag vet också att Mats Selanders definition av nyateism inte är allmängiltig. Därför svarar jag lika generaliserande som det ursprungliga påståendet är.

Man ska inte avvisa Bibelns Gud. Detta är alltså en vädjan till den Gud som beskrivs i Bibeln, och på denna punkt kvalificerar alltså en väldigt stor andel av de som identifierar sig som kristna in som "nyateister". Många troende kristna är långt mer sofistikerade i sin gudstro än vad Bibeln påbjuder, och många som kallar sig kristna tror på en mer subtil gud än den gud som presenteras i Bibeln. Bibelns gud har till och med hörbara repliker som dånar från himlen. Av förklarliga skäl, tror få personer att Nya Testamentet (NT) är en korrekt historisk återgivelse av faktiska händelser.

(I Mark 1:11 står: Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde.")

Man ska inte ogilla Jesus. Min erfarenhet är att personkulten kring Jesus odlas både av mer entusiastiska kristna, mer sansade kristna och även av ateister. För mig är detta ett mysterium. Den som har läst Bibeln kan inte göra annat än att avfärda Jesus som en osympatisk galning. För mig är det helt obegripligt att personer som är rädda för fundamentaliststämpeln inte avfärdar NT som förvanskat över tid, eller på något annat sätt försöker förklara varför Jesus framställs på ett sådant vis som han faktiskt framställs. De förklaringar som istället har använts, har varit pinsamt dåliga utsagor om en objektiv inneboende godhet i Jesus. Och när denna inte uppfattas av mig som läsare, beror det på att Guds vägare äro outgrundliga. På denna punkt kvalificerar jag som nyateist, till skillnad från många andra. Jag känner dock starkt att vi har att göra med en ohälsosam syn på Jesus, inte helt olik Andreas Kjernalds (se del 31) vilseledda syn på Moder Teresa.

Man ska inte avvisa moderat tro. Det är väldigt märkligt att både avvisandet av Bibelns gud och avvisandet av moderat tro är tecken på just nyateism, men låt gå. Även här är jag skyldig till att vara nyateist. Jag anser både att tro implicerar en felaktig hållning i en specifik vetenskaplig fråga: Guds existens, och att trons eventuella moderation inte är till någon hjälp när religionen utövas. Snarare kan troende inför sig själva försvara ett förkastligt beteende (som t.ex. att välsigna andras barn) med sin moderation. Man skulle ju inte heller vara sekulär, men faktum är som sagt att jag anser att sekularismen är det som ger utrymme för religiös tro. Det reducerar tron från ett tokigt vetenskapligt ställningstagande och ett samhällsproblem, till att bara vara ett tokigt vetenskapligt ställningstagande.

När det kommer till barns tankefrihet skriver Mats Selander ordagrant att nyateister ifrågasätter "föräldrars rätt att fostra sina barn utifrån den livsåskådning eller religion som föräldrarna har" (Selander, Gud och hans kritiker, s 11). Detta är alltså en irritation över att vi nyateister anser att barn har rätt till sin egen tankefrihet. Och det är vid barnens tankefrihet som jag personligen drar min gräns. Selander är öppet och skamlöst en kreationist. Dels har han föreläst på ämnet, och dels syftar stora delar av boken "Gud och hans kritiker" till att sälja in kreationism istället för vetenskap. Selander satt även i TV4 i samband med att Per Kornhalls bok "Skapelsekonspirationen" lanserades, och försvarade kreationism. Jag, å andra sidan, anser att barn har rätt till objektiv och vetenskapligt grundad kunskap, och där den står i konflikt med föräldrarnas livsåskådning, ska vetenskapen vinna. Det är alltså fritt fram att pådyvla sina värderingar på sina barn, men när dessa står i konflikt med vetenskapen, såsom de gör i frågan om skapelsetro kontra evolution, är det viktigt att skolan representerar just vetenskapen. Att kunna sätta sina barn på en kristen friskola för att ytterligare stärka sitt pådyvlande, är inte bra. Det borde inte accepteras. Jag drar gränsen i frågan om föräldrars rätt och barns rätt, närmre barnet. Selander drar gränsen närmre föräldrarna. Att ha ett vuxenperspektiv på bekostnad av barnens intressen, är utmärkande när vi pratar barnaaga, omskärelse, tankefrihet och åsiktsfrihet.

När det kommer till utrotande av religion, är det inget jag tror att Selander kan styrka att nyateister vill. Men omvänt, om Selander vill främja tro, är det i praktiken han som vill utrota ateismen. Och vem som helst som främjar religiös tro, främjar ett tankesystem så står i direkt konflikt det vetenskaplig skepticism, och något som jag alltså menar är sämre än vetenskaplig skepticism.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar