lördag 30 mars 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 14 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fjortonde.

William Lane Craig, alltså Gud. Den kristne filosofiprofessorn William Lane Craig presenterar fyra argument för Guds existens. Dessa är det kosmologiska argumentet, det moraliska argumentet, det teleologiska argumentet och det ontologiska argumentet. Det kosmologiska argumentet lyder (Craig, Gud och hans kritiker, s 38):

1. Allt som börjar existera har en orsak.
2. Universum har börjat existera.
3. Alltså har universum en orsak.

Detta är ett korrekt formulerat argument, men det säger inget om att orsaken är ett övernaturligt väsen, och definitivt inte att detta väsen är Gud. Craig anser att denna orsak verkligen är ett övernaturligt väsen, genom argumentation som inte sitter fast i det kosmologiska argumentet, utan kompletterar med ett påstående: Eftersom denna orsak kan välja att inte alltid ha en verkan, är orsaken ett icke-kroppsligt medvetande, som kan välja att skapa ett universum, eller välja att avstå.

"Det verkar bara finnas en utväg ur detta dilemma, och det är att säga att orsaken till universums begynnelse är en personlig agent som obehindrat kan välja att skapa ett universum i tiden. Filosofer kallar denna typ av kausalitet för "agentkausalitet", och eftersom agenten är fri kan han sätta igång nya verkningar genom att obehindrat skapa villkor som tidigare inte existerat.(Craig, Gud och hans kritiker, s 41.)

Jag accepterar denna argumentation (trots att den inte är vattentät) eftersom det är bifogat på det kosmologiska argumentet som kan avfärdas mycket enkelt. Om argumentet är korrekt, måste orsaken ha en orsak, och det skulle på samma grund kunna vara en annan gud, eller ingen gud. Alternativt, om denna orsak inte behöver ha en orsak, pratar vi om något som har börjat existera utan att ha en orsak, och något sådant har vi ingen erfarenhet av. Vi kan inte uttala oss. Vi vet inte hur sådant fungerar. Vi måste motstå frestelsen att fylla kunskapsluckor med gudomar, eftersom det är dålig vetenskap. Detta kallas för "god of the gaps", kunskapsluckornas gud, alltså en gud som behöver vår okunskap för att kunna existera, och således dör i samma takt som vi lär oss mera.

Det moraliska argumentet lyder (Craig, Gud och hans kritiker, s 43):

1. Om Gud inte existerar, då existerar inga objektiva moraliska värden och förpliktelser.
2. Objektiva moraliska värden och förpliktelser existerar.
3. Alltså existerar Gud.

Detta argument fungerar för den som redan tror på objektiv moral och på Gud. Du måste (bl.a.) acceptera slutsatsen, för att acceptera första premissen. Vi kan utmana detta argument på flera olika sätt. Kanske att varken Gud eller objektiva moraliska världen existerar? Världen kan vara en naturlig plats, och moral kan vara subjektiv. Kanske att objektiva moraliska värden faktiskt finns, men inte har sitt ursprung i Gud (Se Moralens Landskap av Sam Harris)? I så fall är inte första premissen korrekt. Kanske finns det andra förklaringar till moralens ursprung? Idag råder vetenskaplig konsensus kring människans historia och vad som gjort människan till vad den är idag - evolutionsteorin är alltså en god aspirant att förklara moral. Vi har alltså en vetenskaplig teori som inte åberopar övernaturliga väsen som konkurrerar om att vara den bästa förklaringen för detta. Vi kan alltså klara av att förklara moralen med färre ursprungsantaganden genom att titta på konkurrerande naturliga förklaringsmodeller. Vi behöver inte förutsätta att Gud inte finns, utan blott konstatera att vi får färre antaganden om vi väljer bort antagandet att Gud finns (och antagandet att Gud inte finns), och att det finns konkurrens till föreställningen att Gud byggde moralen. Notera också argumentets flexibilitet. Om du byter ut Gud mot något annat, kommer argumentet fortfarande vara av samma kvalité, vilket betyder att argumentet lika väl kan försvara något annat väsen, övernaturligt eller ej.

Det teleologiska (telos är grekiska för syfte) argumentet är besläktat med komplexitetsargumentet (del 76) och lyder (Craig, Gud och hans kritiker, s 45):

1. Universums finjustering beror antingen på fysikalisk nödvändighet, slump eller design.
2. Den beror varken på fysikalisk nödvändighet eller på slump.
3. Alltså beror den på design.

Vi vet inte att dikotomin ser ut exakt så här. Att universums beskaffenhet inte beror på fysikalisk nödvändighet eller slump betyder alltså inte nödvändigtvis att det beror på design. Det kan finnas fler naturliga (eller för den delen övernaturliga) alternativ. Det kan finnas fler universum, och att det finns en darwinistisk urvalsprocess. Vi har inget som helst bevis för varken detta eller för design, och vi har gott om anledningar att avfärda ett övernaturligt ingripande i processen - det ger oss mer att förklara, och mer att bevisa. Det teleologiska argumentet är alltså även en variant på argumentum ad ignorantiam, alltså: Vi vet inte, därför design. Förklarar vi snöflingornas unika utseende med detta argument, ser argumentet ut så här: 1. Snöflingornas utseende beror antingen på fysikalisk nödvändighet, slump eller design. 2. Den beror varken på fysikalisk nödvändighet eller på slump. 3. Alltså beror den på design. Men faktum är att snöflingornas utseende med största sannolikhet beror på en naturlig process, trots att argumentet i all sin glans pekar ut även en designer för varje snöflinga.

Slutligen, det ontologiska (ontologi är läran om någots natur eller tings beskaffenhetargumentet (som inte bara förutsätter att man accepterar att Gud finns, utan även kräver föreställningen att Gud är det mest förträffliga som finns) lyder (Craig, Gud och hans kritiker, s 55):

1. Det är möjligt att det existerar ett väsen med maximal storhet.
2. Om det är möjligt att det existerar ett väsen med maximal storhet, då existerar ett väsen med maximal storhet i någon möjlig värld.
3. Om det existerar ett väsen med maximal storhet i någon möjlig värld, då existerar det i varje möjlig väld.
4. Om det existerar ett väsen med maximal storhet i någon möjlig värld, då existerar det i den faktiska världen.
5. Om det existerar ett väsen med maximal storhet i den faktiska världen, då existerar ett väsen med maximal storhet.
6. Alltså existerar ett väsen med maximal storhet.

Eftersom detta är ett cirkelargument, kommer argumentet att fungera bra för den som redan tror på Gud, men kännas mycket tunt för den som inte tror. Om man dessutom tänker sig att Gud inte existerar, vilket också är möjligt - både möjligt att tänka sig och praktiskt möjligt - så skulle man också kunna tänka något som är mer fullkomligt än Gud, som existerar. På samma logik skulle då detta väsen existera. Men argumentet pekar ut just Guds existens, eftersom du redan accepterar att Gud är det största som existerar. Det är alltså frid och fröjd för teisterna, men tillintetsägande för dem som inte tror.

Bristen på styrka i de argument som Craig använder, borde besvära även den mest entusiastiske gudstroende. Låt oss avsluta med en variant av det moraliska argumentet, ett argument som alltså Craig använder seriöst, både i antologin och i sina föreläsningar.

1. Om Musse Pigg inte existerar, då existerar inga objektiva moraliska värden och förpliktelser.
2. Objektiva moraliska värden och förpliktelser existerar.
3. Alltså existerar Musse Pigg.

För den som redan accepterar Musse Piggs existens, klingar detta argument väldigt vackert. Men jag är inte övertygad att styrkan i denna typ av argumentation räcker för att övertyga dem som inte tror på Musse Pigg.
Inte heller de som tror på tandfén, kan använda något logiskt argument som slutar med "...alltså finns tandfén på riktigt" eftersom tandfén faktiskt inte finns på riktigt. Åtminstone så finns en viss ovilja hos tandfén att visa sig i vår dimension, som betyder att ingen kan styrka tandféns existens, så de som tror på tandfén blir tvungna att ta tandféns existens på just tro.

Vidare, de som inte tror på tandfén, är endast intresserade av solida argument som verkligen följer till slutsatsen att tandfén finns. Inte andra former av vädjanden. Alltså, den enda typ av argument som inte kan levereras av de som tror att tandfén finns. De argument som har utvecklats för tandféns existens är antingen inte solida, eller följer egentligen inte till slutsatsen "...alltså finns tandfén på riktigt", vilket innebär att argumenten bara betyder något för den som redan från början tror på tandfén. Exempel: "Om allt existerar av en orsak, så finns tandfén. Allt existerar av en orsak, alltså finns tandfén."

Det värsta en a-tandféist kan göra mot en tandféstroende, är att påpeka att tandfén inte är mer verklig för en a-tandféist än vad jultomten är för någon annan. Detta borde vara en extremt viktig upplysning för den som tror på tandfén, för det säger något om vilken typ av argument som krävs för att legitimera sin tro på tandfén. Eller så kan man som tandféstroende ta den enkla vägen ut, och konstatera att man är kränkt i sina föreställningar. Eftersom a-tandféisten reducerar tron på tandfén till en tro på vilket icke-existerande väsen som helst, gäller det nu att gå på person istället för sak: A-tandféisten är en aggressiv ny-a-tandféist! Den troendes misslyckande att få respekt för sin föreställning, uppfattas som ett tillkortakommande hos den som inte tror.

Kommer vi inte vidare från detta dödläge med anklagelser om ny-a-tandféism, har vi ingen plattform att diskutera frågan. Den som tror på tandfén vill inte höra talas om att han försanthåller en utsaga om verklighetens beskaffenhet som inte stämmer, och den som inte tror på tandfén vill inte underkasta sig försanthållandet utan att få solida och goda argument presenterade för sig.

Som tur är, är frågan om tandféns existens inte uppe på agendan. Men eftersom Gud är uppe på agendan, är Gud utmaningen som jag antagit.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar