Samarbete mellan kyrka och skola, alla vinner?

Camilla Grepe tipsar på sin blogg om ett "samarbete mellan Kyrka och Skola" i Östhammar, och länkar dels till en notis i Upsala Nya Tidning och till riktlinjerna för samarbetet som ligger publicerat på Östhammars Kommuns hemsida. Detta samarbete har de godaste intentioner. Prästen Andreas Sundström och rektor Sakarias Åkerman berättar att detta handlar om utökat stöd för elever som mår dåligt och att samarbetet är icke-konfessionellt. I riktlinjerna förtydligas det icke-konfessionella med följande text (min betoning):

"Den kanske viktigaste förutsättningen för att samarbetet ska kunna genomföras är att tydliga regler formuleras för hur skolans konfessionsfrihet ska kunna upprätthållas samtidigt som kyrkorna kan vara sin tro och tradition trogen. Därför behövs en öppenhet om respektive organisations motiv, samt en tydlig gränsdragning mellan konfession och konfessionsfrihet så att kyrkorna kan agera i sin profession utan att bedriva konfessionell verksamhet i skolan."

Men så förtydligar faktiskt inte dokumentet hur kyrkan ska vara sin tro och tradition trogen. "Kyrkan" i fråga är två församlingar, Frösåkers församling och Östhammars Missionskyrka. Om jag inte misstar mig om dessa församlingars tradition, så innebär det icke-konfessionella att man inte pratar om Gud om inte barnet ber om det samtidigt som man bär tydliga religiösa symboler som deklarerar att man tillhör en religion och vilken religion man tillhör.

Kyrkan betraktar sig helt uppenbart som en samhällsfunktion som sträcker sig bortom att arbeta direkt för Gud, en institution som ska göra gott i sitt eget namn och inte bara i Guds namn. Men självbilden delas inte av alla. Jag har svårt att komma bort från känslan att missionskyrkan är just konfessionell när de är "sin tro och tradition trogen", och även om det kanske inte yttrar sig genom att de tar upp frågan om Gud, sin församling och sin tolkning av kristendomen, så deklarerar de sin religiösa tillhörighet om de bär religiösa symboler, och om det väcker frågor hos eleven så kommer säkerligen missionskyrkan ta sin "tro och tradition" vidare till nya höjder.

Påståendet att vi lever i ett sekulärt samhälle kan vara extremt provocerande för någon som tillhör en gudlös religion eller för någon med en naturlig världsbild, när just kyrkan är den organisation som ska "göra gott" i skolan. Problemet är att vetenskaplig skepticism påbjuder föreställningen att verkligheten är en naturlig och gudlös plats, samt att det är just den vetenskapliga skepticismen som är skolans primära uppdrag att förmedla. Anklagelserna om att en religiös neutral skola kränker religionsfriheten hos de som tillhör en missionerande religion (såsom Östhammars Missionsskola gör), är inget bra argument, därför att även om kyrkan inte skulle få verka i skolan så kvarstår ändå kyrkans rätt verka i samhället i övrigt som alla andra, och även om inte kyrkan får verka i skolan behöver inte skolan vara ett hinder för den elev som vill praktisera sin religion på rasten.

Jag förstår att intentionerna är de bästa, vilket framgår av riktlinjerna, men hela projektet skriker av att kyrkan vill vänja barnen med sin närvaro, och när väl religionen kommer på tal så sitter vi naturalister och vetenskapliga skeptiker helt utan motbud till föreställningar om eget liv och himmelska pappor. Om kyrkans dogmer inte vore så förföriska, skulle den bristande respekten för sekularismen kännas mycket mindre problematisk. Till Östhammars Kommun vill jag också säga att det finns religiöst neutral hjälp att få, som kan fylla exakt samma funktion. Och om det visar sig att rektor Sakarias Åkerman dessutom själv är gudstroende, liknar detta samarbete korruption.