Fördelen med sekularism

Går man allra längst tillbaka i tiden, har kristendomen ett gemensamt ursprung med judendomen och islam. Man kallar dem för de abrahamiska religionerna, eftersom myten säger att det var Abraham (eller Ibrahim) det var den som grundade de tre nämnda religionerna. Texterna där Abraham nämns, Moseböckerna, dateras till svindlande 1200 f.Kr. Vi pratar alltså om en ärbar ålder på omkring 3200 år! Därefter skulle det gå 2300 år (1100-talet) innan myten om Jahve och hans son skulle nå Sverige, och ytterligare 400 år (1500-talet) innan det blev vår statsreligion.

Kristendomen började som en sekt som bröt sig loss från judendomen runt år 300 e.Kr, och knäckfrågan var att judendomen inte accepterar Jesus som Guds son. De äldsta texterna i Bibeln, som bl.a. presenterar denna idé, är från kring år 100 e.Kr. Jag vill lämna denna fråga öppen, för min uppfattning är att det finns gott om skilda meningar här. Inte ens frågan om Jesus som historisk person är glasklar. Officiellt har Sverige varit kristet sedan 1500-talet, men är idag sekulärt. Som jag nämnde kristnades landet på 1100-talet, genom uppvaktning av missionärer söderifrån, Ansgarsmissionen. Vi var alltså relativt sena att lämna vår asatro.

"Kristendomens enorma inflytande" är i den pågående debatten det viktigaste argumentet för varför inte Sverige ska vara sekulärt, trots att vi gemensamt beslutat det. Den som hänvisar till sekularitet menar att staten inte ska vara knuten till någon speciell religion (kristendomen) utan står neutral i trosfrågor. Svenska Kyrkan skildes från staten 1 januari 2000, så i över 12 år har vi varit sekulära i Sverige. I praktiken betyder detta att religiös indoktrinering av andras barn, sedan år 2000 är bifogad med en (dum) ursäkt för att hålla oss icke-religiösa lugna: Kristendomens enorma inflytande, eller historiska betydelse ger legitimitet åt troendes moraliska tveksamheter. Även bland ateister förekommer utvecklandet av argument för att ge religion frikort som inte pseudovetenskap ska ha. Att kristendomen har en historisk betydelse, det förnekar jag inte, men det ska inte vara en garant för nutida inflytande. Speciellt inte med tanke på att det inflytandet aldrig varit speciellt positivt. Varken kunskapsfrämjande eller progressivt. Upplysningen (sent 1700-tal) har lämnat ett långt mer positivt avtryck, och religiös kunskap (á la Anders Gärdeborn) tenderar att inte beskriva verkligheten med samma precision som vetenskapligt anskaffad dito.

Ställer man kristendomen i dålig dager, bukar apologeterna påpeka att kristna är inte en unison åsiktsvilja, och att det utgör ett problem för den som ska göra en historisk återgivelse. Det är alltid "någon annan" som ansvarar för det som är dåligt, helst av allt ateisterna. Vi har katoliker, protestanter, baptister, missionärer, med mera. Den minsta gemensamma nämnaren för de som kallar sig kristna, är att de tror på myten om Jesus, och att han var Jahves son. Gör du det, så skulle jag åberopa att du är allierad.

Hur var det nu med julen? Faktum är att inte ens julen är en kristen högtid. Om man är kristen, firar man förvisso jul till minne av Jesu födelse, men det går bra att fira jul utan att vara kristen. Jo, faktiskt. Högtiden har en äldre historia i detta land än vad kristendomen har. När Sverige blev kristet, ändrades betydelsen av redan befintliga högtider till att avse viktiga händelser i Jesu liv, och så måste det få vara. Att Amerika har sin motsvarighet till julen (Christmas, uppenbarligen en högtid för att fira Jesus Kristus) den 25:e december, beror inte på att Jesus föddes 25:e december, utan på att de som formade landet har utvandrat från Europa, där vi firade jul den 25:e december.

I samtal med geologen och skeptikern Daniel Medin, visade det sig att jag inte är ensam om att ha denna krassa syn på julen. Några veckor efter vår diskussion, skrev han en artikel på ämnet.

Det här med kristendomens påverkan på Sverige är en evigt återkommande fråga där enighet på inget sätt alls råder. Det är därför väldigt irriterande att så många kristna debattörer vill framställa så mycket i den här frågan som självklarheter. Det heter t.ex. att det är självklart att kristendomen är anledningen till att vi firar jul. Vi har t.o.m. en utbildningsminister som står och säger detta utan att blinka.

Med "många kristna debattörer" menar Medin bl.a. Margareta Pålsson, moderat riksdagsledamot. Pålsson författare till en artikel i den kristna tidningen Dagen som driver precis den fråga som jag argumenterar emot, alltså att kristendomens enorma historiska inflytande legitimerar nutida teokratiskt styre. Detta korta stycke summerar vad Medin vill säga med sin artikel:

Julen av idag. Julen av år 1800. Julen år 1400. Julen år 900. Det är inte samma sak. Det är en kontinuerligt föränderlig ritual där bara ett fåtal fenomen har överlevt tidens tand. Att julen har sina rötter i en hednisk midvinterblotstradition är nog inte okänt för de flesta, men sen råder det delade uppfattningar om hur "kristnat" julfirandet egentligen blev.

Vad kristendomen verkligen har åstadkommit är, att smutskasta och motarbeta vetenskapliga framsteg. Planeten jordens form och den geocentriska världsbilden är två exempel. Relativt nyligen motarbetade kristna den sexuella frigörelsen och har inte precis gått i bräschen för homosexuella rättigheter. Jo, vissa tror sig även ha hittat svaga punkter i evolutionsteorin. Mycket dumt har gjorts i kristendomens namn. I min mening finns ett moraliskt ansvar för den som stöder ett system, och de onda händelser som begås i systemets namn. Åtminstone om personen i fråga vet vad som begås i systemets namn. Om man som kristen respekterar skapelsetro, är man både med i klubben och respekterar dess avarter. Vill du absolut vara med i samma klubb som en massa klappträn, bör du ta avstånd från dessa!

(Det ofelbara reflexmässiga svaret från fundamentalisterna är alltid "Stalin var ateist", men de är inte lika besvärade av att Stalin var a-frimärkssamlare, precis som de själva. Det jag försöker säga, är att man bara kan diskutera positiva grupper, inte negativa. Hitler var nazistledare i högre utsträckning än han var a-köttätare.)

Jag är helt införstådd med att kristna inte vill ha med de brott som begås i deras religions namn att göra. De sympatiserar ju inte med dem. De råkar bara dela föreställning om existensen av ett övernaturligt väsen. Inte föreställningen dess om attribut eller dess vilja, bara att det finns ett övernaturligt väsen, och att det är den högsta övernaturliga varelsen i deras religion. Men de vet förmodligen, att det är vanföreställningar som får folk att göra konstiga saker. De brott som begås i kristendomens namn begås inte för personernas bristande tro på tandfén, utan på grund av vanföreställningen om en gud. Gudsillusionen. De brott som begås i något annats namn, kanske av ateister, begås inte på grund av bristande tro på tandfén, utan på grund av någon annan vanföreställning eller knäpp åsikt. Detta kan man kräva att även anhängare av en religion känner till, vilket de kan demonstrera genom att inte försöka koppla icke-tro till Josef Stalin.

Om man accepterar att Gud finns, och kan ge heliga uppmaningar till människor, och om man accepterar det faktum att många som gjort galna saker, har gjort det på direkt uppmaning från Gud, då har man förstått problematiken. Om man dessutom tycker att det är helt acceptabelt att ha sådana föreställningar, alltså, om man tycker att Guds ord är allsmäktigt och inte får ifrågasättas, då inkluderar ju även det, sådant som man betraktar som obehagligt eller otrevligt.

Ateister har också gjort mycket hemskt genom åren, men inte för att de är ateister. Alltså, inte för att de saknar en specifik föreställning om ett övernaturligt väsens existens. Med den logiken, skulle man kunna säga att kristna har gjort galna saker för att de inte tror på Vishnu, Tor, eller Baal. Onda dåd beror på någon annan tokig föreställning som gärningsmannen besitter, inte på alla föreställningar han saknar. Och det är inte "ateistisk" moral som debatten handlar om. Det är kristen moral. Jag anser att vi inte kan lita på att den som slänger sig med den termen, verkligen menar en modern och humanistisk moral, och det är också därför jag inte tycker att en specifik moral ska ha företräde, för att man kallar den kristen. Jag sympatiserar inte ens med Jesus. Låt mig illustrera ett praktiskt problem med att hävda att skolan ska vila på en kristen grund och representera en kristen moral:

Hur ska skolan förhålla sig till homosexualitet? Den kristna synen är, i vissa läger, att skolan ska vara heteronormativ (alltså att man utgår ifrån det heterosexuella tillståndet som det "normala", och betraktar allt som inte är heterosexuellt som "avvikande"), och med trygg och fast hand visa att man och kvinna är det normala och naturliga. Andra menar att skolan ska styrka eleven i sin sexuella identitet, vad den än må vara. Kan jag som förälder verkligen lita på, att det är alternativ två som gäller, alltså att skolan ämnar styrka eleven i sin sexuella identitet, vad den än må vara? Nej. Med en humanistisk värdegrund, kan du lita på vad som avses. Borde inte skolan då vila på en humanistisk värdegrund? Nej, tydligen inte, på grund av "kristendomens viktiga historia". För mig är inte detta tillräckligt bra argument för att jag frivilligt ska underkasta mig.

Humanistiskt-skeptiskt spektakel 2012

Nu är det dags att anmäla sig till årets skeptiska/humanistiska event. Lördagen den 24/3 blir det föreläsningar (Martin Rundqvist, Åsa Vilbäck och Christer Sturmark) och paneldebatt ("Charmkvark", Per Edman, Peter Illi och yours truly).


Tid: Lördag 24 mars, kl. 13:00
Plats: Makalösa Eskilstuna Ölkultur, Faktorigatan 1, Eskilstuna
Pris: 180:-, inkluderar mat men ej dryck.
Bokning: Andreas anundi@gmail.com eller Peter hemsidan@peterilli.se

Mer information finns här (pdf).

Brist på egna evidens betyder inget för en kreationist

Den allra sämsta formen av misskreditering av forskning och framsteg, hittar man hos kreationisterna. Det är en liten grupp, utan någon vidare anknytning till vetenskapen, som hävdar att evolutionsteorin är felaktig. Hos kreationister hittar man alla element man kan förvänta sig från bedragare. De bedriver en dold agenda som antingen går ut på att hävda att kreationism är vetenskap, trots att det inte är så, eller att vetenskap är religion, trots att det inte är så. De besvärar sig sällan eller aldrig med att ta reda på vad motståndaren (vetenskapsmännen) egentligen hävdar, eftersom de personer som inte tycker som kreationisterna, per automatik måste ha fel. Man har en privat finansierad forskning i form av Discovery Institute, som man gladeligen hänvisar till, trots att det enda som kommer ut från Discovery Institute är stulet från den riktiga vetenskapen med ett påklistrat misstänkliggörande i stil med "detta kan väl inte ha uppstått utan en skapare?"

Discovery Institute är en Washington-baserad konservativ tankesmedja vars främsta syfte är att föra in kreationismen till grundskolan. Metoden för detta är att måla ut kreationismen som vetenskaplig, och för att nå dit, har man utvecklat konceptet Intelligent Design. Intelligent Design bejakar mycket av evolutionsteorin, men menar fortfarande att en skapare behövs. För att ge sken av att vara vetenskap, kallar man inte skaparen för Gud, utan säger bara "en intelligens".

Discovery Institute använder osannolikhetsargumentet. De väljer ut fantastiska kemiska processer från människans cell, som de noga och korrekt förklarar, för att sedan plantera ett litet frö hos tittaren: Hur kunde detta uppstå av sig självt, utan någon designer?

Argument mot evolutionsteorin är argument för kreationismen, enligt kreationismens anhängare. Detta är en falsk dikotomi eftersom även om evolutionsteorin är felaktig, måste anspråk om skapelse ändå styrkas för att tas på allvar. Inom kreationiströrelsen kan ändå (påstådda) svagheter inom evolutionsteorin på fullaste allvar lyftas fram som evidens för skapelse. Anledningen till att denna dikotomi är viktig, är att man inte har några positiva belägg för kreationismen att tala om, men det finns massor av halmgubbar att bygga upp och riva ner för att missakta evolutionsteorin. Brist på egna positiva belägg kan alltså hanteras genom att hävda att skapelse och evolution är en dikotomi. De argument som används, hänvisar inte till några egentliga belägg, utan hänvisar till Bibeln eller vädjar till att man måste vara kreationist för att vara en god kristen. Bristen på kreationistiska argument nästan bekräftas av föreningen Genesis. På deras hemsida, under rubriken "Vad anser ni talar mest för skapelseteorin?" ger Paul Annala tre exempel som inte nämner något positivt belägg för skapelse. De är istället tre exempel på problem som Annala tycker sig ha identifierat hos vetenskapen, men som vetenskapen alltså skulle ha missat.

• informationen i DNA: slumpvisa processer kan inte skapa en sådan informationsmängd av sig själv
• mängden av icke-reducerbar komplexitet (dvs system av samverkande delar som måste ha funnits på plats från början för att det hela skulle fungera överhuvudtaget)
• universums exakta kalibrering för att livet ska vara möjligt

Läser man nästa mening blir det hela snarare tragikomiskt. Där skriver Annala att "listan på designexempel kan göras lång". Om listan på designexempel skulle kunna göras lång, kan man ju undra varför inte Annala valde ut något från den listan, till sin topp tre-lista? Eller varför det var en topp tre-lista och inte en topp fem-lista eller topp 10-lista? Annalas lista säger inget över huvudet taget som kan tolkas som ett "designexempel", det är snarare tre exempel på att Annala inte förmår att ta sig till av modern vetenskap.

Den svenskkyrkliga elevorganisationen Credo är starkt kritisk mot vetenskap som grund för kunskap på detta område.  På sin hemsida skriver man att man sympatiserar med osannolikhetsargumentet som Discovery Institute driver, men också att bristen på övergångsfossil är ett problem . (Jag anser att komplexitetsargumentet, nära besläktat med osannolikhetsargumentet, är kreationisternas absolut bästa argument, och vill därför hantera det separat.)

Bristen på övergångsfossil skulle illustrera att arter inte förändras över tid, och därför kan inte evolutionsteorin vara korrekt. Arter evolverar inte. Argumentet avfärdas bäst genom ett besök på Naturhistoriska Riksmuseet. Fossil från olika ålder, ser helt enkelt olika ut, och fossilet organiseras i serier. Om evolution inte förekommer, varför ser då olika gamla fossil olika ut? Varför ser skiljer sig en 5 miljoner år gammal häst rent utseendemässigt från en 20 miljoner år gammal häst? Dessa fossil finns, och strategin bakom argumentet är inte mer avancerad än att man helt enkelt förnekar dessa fossil, och håller sina barn borta från Naturhistoriska.

"Jorden är anpassad för liv. Skulle förutsättningarna vara det minsta annorlunda, skulle livet inte klara sig." Minimal kunskap om den naturliga världen, är förödande för detta argument. Det ena som talar emot detta argument, är att vi inte har någon anledning att tro att universum är speciellt anpassat för liv. Trots att universum inte är det, finns det så många planeter som vi misstänker, är det inte orimligt att tänka att ren och skär slump har gjort att jorden, och många andra planeter är bra anpassade för liv. Vi vet också att liv kan klara sig på de mest osannolika platser. I mörka grottor, i torra öknar och på Antarktis. Till och med i en kvarglömd tv-kamera, har bakterier överlevt en 31 månader lång månvistelse!

Låt mig avsluta med ett lågvattenmärke i kategorin "vetenskapliga" argument. Att författaren Frank Peretti en gång sa "Evolution teaches from goo to you by way of the zoo" (fritt översatt: "Evolutionsläran säger att vägen från lera till dig går via ett zoo") bevisar att evolution inte förekommer. Detta illustrerar tydligt hur kreationister betraktar bevis. Eftersom Peretti är en bra kristen författare, och han förlöjligar evolution, är det bevis för att evolution inte förekommer. Det logiska felslutet här är auktoritetstro, och faktum är att ingen vers Peretti än kan hitta på, förändrar det faktum att Peretti själv är en apa, eller att han har ett gemensamt ursprung med näbbmusen. Detta argument förekommer i olika versioner i mer organiserade sammanhang, och lyder då ofta: "Person X var en respekterad vetenskapsman, och han accepterade inte evolution."

Ingen annan teori har kastat så mycket ljus över hur den naturliga världen fungerar än just evolutionsteorin. Teorin ökar medvetenheten även utanför biologin, och är nödvändig för att vi ska bemästra sådant som är vitalt för vår överlevnad. Det handlar om medicinsk forskning, teknik, kemi, kosmologi och mycket annat. Det är extremt beklämmande vad vissa är beredda att offra när det gäller sina medmänniskors livskvalité, för att få vagga sig trygg i sina egna vanföreställningar om övernaturliga väsen och arternas uppkomst. Kreationister är antingen bedragna av sin omgivning, eller så är de helt enkelt människor med usel moralisk uppfattning, som skamlöst utnyttjar resultatet den forskning som de inte bara förnekar, utan även missaktar.

Kyrkan måste stå med båda fötterna på jorden om den ska prata om himlen

Denna text skrev jag tillsammans med Samuel Varg Thunberg, som en insändare till den kristna tidningen Dagen. Jo, den blev publicerad, men givetvis med de brännande bitarna noggrant bortklippta. För mycket verklighet passar sig inte på den tidningen. Ämnet är evolution, eller snarare fundamentalisternas problem med evolution. Här är den ocensurerade texten:

Att kyrkan idag befinner sig i något av en smärre kris är ingen hemlighet, men orsakerna till detta är kristna inte överens om. Svaret är säkerligen mångbottnat och att det finns fler än en anledning kan nog de flesta vara överens om.

Men att kyrkan envist håller sig fast vid en urgammal hypotes om människans ursprung skulle kunna vara en stor anledning till att människor vänder sig från kyrkan är inget som ofta tas upp. Den 18:e januari publicerade Dagen en artikel som visade på skrämmande siffror inom detta ämne. Enligt artikeln så trodde 73% av de amerikanska pastorerna, som tillfrågats i undersökningen, inte på evolutionsteorin. Att kyrkan, till och från, har varit verklighetsförnekande är ingen nyhet. Visst har kyrkan hyst stora tänkare och vetenskapsmän så som Thomas av Aquino och Georges Lemaïtre, men exemplet med Galileo Galilei allt för typiskt, och är i hög grad aktuellt än idag.

Så nyss som för en vecka sedan hörde vi om hur en ung kille gått till kyrkan, eftersom han var nyfiken på Gud, men besöket blev kortvarigt då han i samtal med pastorn fick reda på att "evolutionsteorin inte stämde". Han gick ut därifrån och tänkte att pastorn var så verklighetsfrånvänd att det är med Gud måste vara ytterligare ett av de hjärnspökena som pastorn hade fått för sig. Pastorer, precis som alla andra, bedöms utifrån de uppfattningar man besitter, och att ställa sig för långt bort från vad som är vedertaget, har ett högt pris. Det uppfattas som ett ställningstagande mot kunskap, utveckling och framsteg.

Förnekar man de mest grundläggande uppfattningar om vår verklighet så kan man knappast förväntas att ens börja bli tagen på allvar i frågar så som att Jesus skulle vara Guds son eller att Han skulle ha uppstått från de döda. Och evolutionsteorin är i allra högsta grad ett bevisat faktum. Det är en teori vi förlitar oss på inom medicinsk forskning. Penicillin upptäcktes av den kristne biologen Alexander Fleming, tack vare hans vetenskapliga insats - inte hans religiösa - och vad som håller på att hända när resistans utvecklas, förstår vi tack vare evolutionsteorin.

Varför envisas kyrkan med att gå emot detta? Ska vi förneka att jorden är rund också? Bibeln talar ju trots allt om "jordens fyra hörn" vid flera tillfällen (Jes 11:12, Jer 49:36, Hes 7:2,  Upp 20:8)? Och när vi ändå är i farten kanske storkteorin ska börja läras ut vid sidan om sexteorin när vi pratar barnalstring?

Nej, om kyrkan vill förväntas bli tagen på allvar när det kommer till de verkligt stora frågorna om Gud och himlen så måste den först stå med båda fötterna på jorden.

Samuel Varg Thunberg och Anders Hesselbom 

Tillägg: Twittraren AteistBibeln (följ!) gjorde detta konstaterande. Tidningen Dagen är om inte annat duktiga på att förutspå vad som är kontroversiellt och tankeväckande - sådant måste (i sann kristen tradition) bort.

Tillägg: Samuel konstaterar att de som "respekterar båda sidor" i debatten, får det utrymme de behöver av Dagen.

Dags för lite vetenskaplig avgörbarhet!

Ett kort klipp om vetenskaplig avgörbarhet och religiös skepticism.



En fråga behöver inte vara vetenskapligt avgörbar för att man ska kunna angripa frågan vetenskapligt. Kan man inte se vad som finns på den främmande planeten, kan man t.ex. ifrågasätta den som gör anspråk om planeten. De små gröna männen kanske finns där, kanske inte, men om vi inte kan avgöra frågan vetenskapligt, kan vi avfärda anspråket på grunden att påståendet görs mot bättre vetande. Vi kan inte säga att de gröna männen inte finns där, men vi kan inte åberopa några fördelar - ekonomiska eller politiska - i att hävda att de finns där.

Är Richard Dawkins arrogant?

För att lättare kunna jämföra svaren, så låter jag alla personer argumentera för samma sak i detta exempel. Jag vill alltså korrekt representera hur personer argumenterar, men inte för vad. Låt oss titta på vad som är arrogant om vi använder Mats Egefors egna ord, och Richard Dawkins egna ord, för att argumentera för att Gud finns. Här har jag manipulerat Dawkins ord, så att debattekniken är bevarad, men syftet pekar på att Gud finns.

Mats Egefors (ödmjuk): "Gud finns. Absolut."

Richard Dawkins (arrogant): "Jag är inte helt övertygad att Gud finns, men det finns anledning att tro att Gud inte finns." (Manipulerat citat.)

Låt oss ta detta igen, fast denna gång manipulerar jag Egefors citat till att riktas mot Guds existens, samt citerar Dawkins hållning korrekt.

Mats Egefors (ödmjuk): "Gud finns absolut inte." (Manipulerat citat.)

Richard Dawkins (arrogant): "Jag är inte helt övertygad att Gud inte finns, men det finns ingen anledning att tro att Gud finns."

Poängen som jag vill göra, är givetvis att vad som är eller inte är "arrogant" beror på ditt förhållande till sakfrågan, inte arrogansen i hur sakfrågan levereras. Det är alltså Dawkins hållning som är kränkande, inte hans debatteknik, enligt mig. Vi måste förhålla oss till det faktum att gemene man inte förmår att skilja på sakangrepp och personangrepp.

Bilden av humanismen

Det finns olika betydelser för ordet humanism. I Sverige är det förbundet Humanisterna (med stort H) som organiserar humanister, då främst de sekulära humanisterna. Den som läser debattartiklarna skrivs på detta ämne, får två bilder presenterade för sig. Den ena levereras av Svenska Kyrkans företrädare, eller andra religiösa organisationer. Peter Wiederud från Broderskapsrörelsen (kristna socialdemokrater) menar att Humanisterna kan liknas vid en sekt. I en smått komisk debattartikel på Newsmill, gör Wiederud ett upplägg som bygger på dåligt omdöme om Humanisterna, lite beröm till sig själv och broderskapsrörelsen och vad Wiederud betraktar vara problemet med yttrandefriheten och rätten att kritisera religioner. Problemet med yttrandefriheten är att folk kan bli kränkta.

Från Svenska Kyrkan bjuder Björn Kjellström på kritik mot att Humanisterna driver sin linje i debatten om synen på Guds existens ("...blivit alltmer aggressiva i sina attacker på religion i sig, och på människor med religiös övertygelse...") och passar också på att säga att han inte har något till över för Richard Dawkins heller. Detta får mig att fundera på vad det är som är så provokativt med en rationell världsbild? Om det nu är just den rationella världsbilden som är provokativ. Humanisternas motståndare har ju trots allt attackerat annat än bara att förbundet gör sin röst hörd i debatten om Guds existens (som man gjorde i kampanjen "Gudfinns nog inte"). Som jag nämnde har Humanisterna utmålats som sekteristiska, och även som rasister och som fundamentalister.

Jag tycker att debattartiklarna som angriper Humanisterna har en gemensam nämnare i känslan av underlägsenhet. Moderna kristna delar Humanisternas värdegrund i de frågor som inte har med Guds existens att göra. Ändå är Humanisterna "fundamentalister" och "sekteristiska" enligt meningsmotståndarna. Kanske är sakfrågan om Guds existens så svår att hantera för de troende, att man är beredd att måla fan på väggen, för att ha något annat att angripa?

Det finns inga problem att i allmänhet försvara just den vidskepelse som handlar om gudstro. Vi har fått läsa att vi har den vidskepelsen att tacka för progressionen i samhället, att övernaturliga väsen behövs för att någon ska vilja göra goda ting, och hur mycket Gud betyder för den kristna debattören själv. Att ge replik på kritik kring gudsföreställning verkar inte fungera. Det som saknas är en fungerande förklaring på hur vidskepelse bidrar till utvecklingen, varför vi inte är genuint goda utan övernaturliga väsen och varför inte verkliga värden kan vara minst lika viktiga som overkliga. Jo, Gud är verklig för dem, det förstår jag, men för en annan person kan t.ex. en partner, en förälder, ett barn, en hund, en dagisgrupp, en skolklass, en förening, en stam, ett land eller något annat vara lika viktigt som Gud är för dem. Dessa frågor har vi inte fått något bra svar på, och jag tror att det är när dessa frågor kommer upp, som svaren istället handlar om att kritisera frågeställaren. Att utmåla förbundet Humanisterna som en sekt.

Läser man på Humanisternas hemsida om vad humanismen egentligen är, finns inget som är speciellt radikalt eller provokativt, ens för en troende. Man pratar om att man vill bevara sekularismen, att man vill ha en humanistisk värdegrund i samhället, och man pratar om att man vill motverka religiöst och politiskt förtryck. Det som blir kvar, när alla svepskäl är borta, är några teister (gudstroende) som inte kan debattera utan att måla upp en rökridå, som inte kan argumentera för sin sak och därför tillskriver sin meningsmotståndare de egenskaper som de vill bemöta. Sektism. Fundamentalism. Det känns snarare obstinat än intellektuellt.

Jag vill bjuda på ett argument om humanismens bristfällighet och trons överlägsenhet, som jag hört två gånger, oberoende av varandra. "Någon namngiven, gärna historisk, forskare upptäckte detta naturliga ting av signifikativ betydelse, alltså har kristendomen bidragit till vår välfärd." Ett exempel skulle kunna vara Louis Pasteurs upptäckt att höga temperaturer dödar skadliga mikrober. Den naturliga motfrågan borde vara vad någon sysslade med när han gjorde sin upptäckt? Religion? Nej, troligen är det så att någon är en person som inte helt har förlorat sin kontakt med, och intresse för, den naturliga världen, och därför fortfarande fungerar som vetenskapsman.

Än idag får man höra att Richard Dawkins är arrogant när han säger att Gud antagligen inte finns, vilket är något jag inte kan förhålla mig till. Jag kan inte höra det, och jag kan inte begripa vad som skulle vara så arrogant. Med förnuftet kan jag förstå att det är just påståendet att Gud antagligen inte finns, som är det arroganta. Jag anser att det snarare gör honom till Captain Obvious - mannen som säger det vem som helst vet är sant, och att det blir riktigt arrogant när man säger: Gud finns.

Svar på tal är inte religiöst förtryck

Hatet mot Marcus Birro problematiseras av den kristne journalisten Jacob Rudolfsson. Att någon med Rudolfssons syn på frågan om Birro råkar vara kristen, är en riktig lågoddsare. Rudolfsson inleder texten med att berätta att prästen Richard Wurmbrand var förtryckt på grund av sin kristna tro i Rumänien på 1940-talet, och illustrerar därmed hur han anser att kristna har det i Sverige idag. Att Wurmbrand fick sitta i isolering i åratal under ryska ockupationen i Rumänien, och att Marcus Birro inte oemotsagd får använda sin plattform att tala till i princip hela svenska folket, är två exempel på religiöst förtryck. Generöst nog, påpekar Rudolfsson att Wurmbrand hade det värre än Birro, men att vi "nyateister" är "farligt nära anständighetens gräns".

Gamla ateister förstod att deras röst inte var önskvärd, men nyateisterna bloggar, de gör poddradio, de skriver insändare. De är kort och gott oanständiga, när det tar sig rättigheter som reserverats gudstroende eller ateister som inte tar sig ton i frågan. Jag känner mig alltid manad att ge replik när "nyateister" kritiseras, för jag är en av dessa. Jag håller mig framme, jag säger vad jag tycker, jag är kort och gott "oanständig" då jag tar mig Birros friheter.

Trots att jag befinner mig långt borta från Marcus Birros världsuppfattning, är jag ändå en av de som faktiskt beundrar honom. Jag delar inte alls Birros uppfattning att det finns en fragil Gud som blir sårad om han inte dyrkas, jag delar inte alls Birros uppfattning att denne Guds inflytande över samhället är något positivt, och epitetet "nyateist" gör jag mig förtjänt av, när jag argumenterar emot detta. Och jag vet var Marcus Birro får utstå - jag vet att han får hatiska kommentarer och otrevliga mail. Jag utgår ifrån att han får minst tio gånger så många mail från otrevliga och korkade ateister, som jag får mail från religiösa apologeter. Men det finns en skillnad. Om man bortser från vad en liten skara nyateister tycker, är jag en oönskad samhällsröst. Jag tillhör en oanständig samling bråkstakar som tar sig ton. Vi som inte bekräftar övernaturliga föreställningar, utan river ner dem.

Marcus Birro däremot, betraktar det offentliga rummet som hans privilegium, och blir uppriktigt ledsen av mothugget han får. Och som jag skrev, mothugget består inte bara i korrekt påpekande av vari Birro brister, det består av hatiska kommentarer från inte allt för begåvade personer som huserar på Internet. Jag vet, för jag finns själv på webben, och jag får själv ta emot dessa. Dock kanske med lite större rätt än Birro, eftersom jag tillhör de oönskade "nyateisterna". Jag har ju en väldigt mäktig fiende i Gud, och om det finns någon sanning i de mail jag får ta emot, kommer jag efter min död bli förpassad till den eviga elden. Alltså, både Jacob Rudolfsson och jag kan gnälla över debattklimat och påstådda oanständigheter, men min uppfattning är att det som egentligen är riktigt oanständigt är något helt annat.

Precis lika förolämpande det är för Rudolfsson att det finns "nya ateister" som inte är ett dugg intresserade av att bekräfta tokiga föreställningar, är det för mig förolämpande att man vill diskutera "religiöst förtryck" när motståndarsidan också tar sig ton - de oanständiga nyateisterna gör inget som inte de fromma kristna redan gör, och länge gjort. Fängslandet av Richard Wurmbrand har inget med detta att göra. Men det blir värre. Jag tycker att det är oanständigt att en vuxen människa, såsom Marcus Birro, på fullaste allvar skriver att han vet att ett övernaturligt väsen har en plan för samtliga människor. Men jag kan inte agera som om detta vore oanständigt, jag måste uppmuntra debatten. Som jag sa, jag beundrar Birro för hans kamp, men jag tänker inte avstå att ge min syn på saken. Så länge vi diskuterar sakfrågor, alltså anspråken som Birro gör, har jag inga problem.

Jag tänker inte heller låta varken Birro eller Rudolfsson få bära något hundhuvud på grund av det näthat som vi som sticker ut hakan får ta emot. Avståndet mellan den som talar och de som lyssnar, är helt enkelt mindre idag än på 80-talet, och det gäller alla, inte bara Birro. Det enda man kan göra om man inte gillar stormen, är att inte stå där det blåser. Att hatiska kommentarer förekommer mot Birro är lika mycket mitt fel som att det är Rudolfssons fel att jag får ta emot detsamma. De som verkligen representerar de olika åsikterna, är de som tar sig besväret att föra de olika sidornas talan, inte näthatarna. Aktörerna, de troende som Rudolfsson försvarar, och ateisterna som Rudolfsson betraktar som oanständiga, är det vi diskuterar.

Jag skulle vilja skicka mina läsare vidare till bloggen Vem i helvete.

(Marcus Birros tragiska krönika finns att läsa här.)

Jag blir ofta påmind, men lär mig aldrig

Idag skrev jag två tweets direkt efter varandra. Det ena var nedlåtande mot kristendomen, det andra mot det påstådda mediet Terry Evans. De gick ut i princip samtidigt. Jag skrev:

Kristnas egentliga superkraft är inte att ha direktkontakt med Gud, det är dubbeltänk och självbedrägeri.

...och...

Terry Evans egentliga superkraft är inte att kunna prata med döda, det är att kunna se sina offer i ögonen medan han lurar skiten ur dem.

Jag står verkligen för innehållet i båda, så tack ni som "retweetade" (citerade)! Att göra något i denna stil, ger dessutom en god fingervisning om vart det blåser. Jag som brinner för att kritisera religion generellt och kristendomen specifikt, men snarare hejar på de som granskar medium istället för att bidra själv, förstår att jag jobbar i motvind.

För gissa vilket av dessa ovanstående som genererade retweets och vilken som renderade mothugg?

Jesus ursäktas alltid

Så här pratar Jesus enligt Matteus, om den heliga anden och om människors förmåga att ändra sig (Matt 12:31-37):

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande. Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.

Synd mot människor, kan förlåtas. Detta är alltså ett smärre brott, jämfört med synd mot Jesus osynlige vän, den helige anden. Förmodligen beroende på att Jesus manifesterar sig själv genom påhittade väsen, som har en mer mystisk och spännande genom natur än han själv. Synd mot denna ande är oförlåtlig. Jesus låter hälsa att mina utsikter inte speciellt goda. Jesus rangordnar medmänniskor lägre än övernaturliga väsen.

Vidare berättar Jesus att människor inte kan ändra sig, goda är goda, onda förblir onda. Jesus påpekar även att vad man säger, reflekterar vem man är och vilka värderingar man har. Här har Jesus rätt, men jag vill ändå inte ställa mig på hans sida, eftersom jag anser att detta gäller även han. Dessutom håller jag inte med han om människors statiska tillstånd. Mycket dumheter sägs av skribenter och debattörer, utifrån deras bästa förmåga. Att bredda sitt perspektiv, kan förändra vilka åsikter man har. Jag själv föddes som ateist, fick en omsorgsfullt kristen uppfostran med kvällsbön, söndagsskola och kyrkans barntimmar, gick till Pingstkyrkan och Immanuelskyrkan på 80-talet för att lyssna på kristen populärmusik, som t.ex. Hector eller Joybells, trots att jag började förstå vad detta handlade om. Jag avviker från Jesus, för jag tror på människan mer än den heliga anden, och jag tror på människans förmåga till förändring, mer än vad Jesus gör.

Så här hanterar Jesus goda ambitioner, med misslyckat resultat (Matt 17:14-20):

När de var tillbaka bland folket kom en man fram och föll på knä för honom och sade: "Herre, förbarma dig över min son. Han är fallandesjuk och plågas svårt. Ibland ramlar han i elden och ibland i vattnet. Jag tog honom till dina lärjungar, och de kunde inte bota honom." Jesus svarade: "Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom till mig."

Jesus talade strängt till pojken, och demonen for ut ur honom, och från den stunden var han botad. När de var ensamma kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Varför kunde inte vi driva ut demonen?" Han svarade: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."

Samma berättelse återges även av Lukas (Luk 9:37-43):

När de följande dag kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor. Och en man ur hopen ropade: "Mästare, jag ber dig, hjälp min son, den ende jag har. En ande hugger tag i honom så att han skriker till, och den sliter i honom så att fradgan står ur munnen. När anden äntligen ger sig av har den nästan gjort slut på honom. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte." Jesus svarade: "Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Kom hit med din son." Medan pojken ännu var på väg fram kastade demonen honom till marken och slet och ryckte i honom. Jesus hutade åt den orena anden och botade pojken och lämnade honom tillbaka till hans far. Alla överväldigades av Guds storhet.

Förakt för misslyckat försök, istället för uppmuntran av goda ambitioner, är en vanlig härskarteknik. Det skapar en skamsen passivitet, till skillnad från uppmuntran. Jesus var en person som var uppfylld av sin kärlek till sig själv, och för att se honom som något annat än självgod och dryg, krävs att man redan från början var intalad att kristendom är något bra. För att verkligen fördunkla vår förmåga att tänka, krävs religion. Hade jag pratar om politiker, hade jag fått medhåll. Men nu pratar jag om religion, och den perversa personkulten kring Jesus från Nazareth, tillhör något av det innersta rummet för kristna.

För att slippa kritik för sina föreställningar, brukar argumentet att "jag inte tror på en gubbe med skägg" användas. Jesus är lika svår att kritisera som slätrakade gudar, men jag är övertygad att skepticismens långa arm når även hit. Jag antar utmaningen!

Fem små filmer om Gud, del 5

Femte och sista delen handlar om evolution.



Du som länkar eller bäddar in: Justeringar och återuppladdningar kan förekomma när som helst. Om du saknar ett klipp, besök YouTube-kanalen Fem små filmer om Gud. Jag tar tacksamt emot förslag om tillägg eller justeringar, via mail.

Religiös identitet och skepticism

Att kritisera pseudovetenskap kan vara komplicerat. En hypotes som backas upp av pseudovetenskap, kan vara helt korrekt, vilket till synes skulle diskvalificera kritiken mot hypotesen. När sådant händer kommer hypotesens apologeter att få ytterligare belägg för att "riktig vetenskap" är en bromskloss för deras kreativitet, ett hinder när de låter sin hjärna fara iväg mot nya erövringar och upptäckter. Problemet här är givetvis att när pseudovetenskapligt anspråk visar sig vara korrekta, så har fungerande metoder används för att göra konstaterandet att dessa visade sig vara korrekta. Du vet inte förrän du vet, och då krävdes fungerande metoder. Det är fungerande vetenskap som berättar när något visat sig vara rätt eller fel.

Inom denna avgränsade sfär, alltså anspråk som görs på mycket lösa grunder, är pseudovetenskap och religion exakt samma sak. Både pseudovetenskaparen och den religiöst troende gör en massa anspråk som man styrker på tvivelaktiga sätt. En pseudovetenskapare gör sina fallstudier när man t.ex. litar på subjektiva utsagor om ett pillers verkan. En religiös person har sina bibeltolkningar och sina uppenbarelser - eller åtminstone sina personliga övertygelser - för även om man inte tror på Bibeln, betyder inte det att den personliga övertygelsen om Guds existens är något annat än ett pseudovetenskapligt anspråk om hur verkligheten är beskaffad. Ett lite mer extremt exempel på hur religion är pseudovetenskap, skulle kunna vara att du får en ingivelse från Gud som löser ett problem. När du agerar på denna ingivelse, visar det sig att Gud hade rätt! Problemet du hade är löst! Igen, att det "visade sig" betyder att man måste veta innan man kan säga att man vet, så riktiga belägg behövs fortfarande för att man ska kunna säga att det "visade sig". Slutsatsen, att Gud pratade med dig, kan vara felaktig trots att det du anser att Gud sade till dig, är korrekt. Detta blir uppenbart om man registrerar de drömmar som inte slagit in.

Där religion och pseudovetenskap skiljer sig, är var kritiken mot den träffar. Det behöver inte ens spela någon roll om du är ateist eller troende, vart kritiken mot religion eller pseudovetenskap träffar, är en skillnad som man inte är immun emot, bara för att man självråkar vara ateist.

Tvärt emot vad många vill göra gällande, är ateism inte något speciellt intellektuellt hedervärt. Det är ju bara att inte försanthålla något övernaturligt väsen. Man har ett mer rätt än teisten i det att Gud inte finns, men vad är det att slå sig på bröstet för? Den som inte tror på osynliga rosa enhörningar har ett mer rätt än den som gör det, men dessa intellektuella ansträngningar klarar en sten att leverera på - att inte tro på Gud och inte tro på osynliga enhörningar. Argumenten för att ateism ska vara en intellektuell ansträngning bygger på att du exponerats för religiös indoktrinering, som du motstått. Men rent definitionsmässigt så är du ateist - utan Gud - helt oberoende av varför du är utan Gud. Därför, vill du göra en specifik poäng, utvärdera t.ex. adeism eller antiteism.

Saklig kritik mot t.ex. homeopati, träffar just homeopati, inte homeopaten. Men lika saklig kritik mot Gud, träffar inte bara just Gud, det träffar även som tror på Gud. Det finns problem med identiteten. Gud uppfattas av troende som ett levande tänkande väsen som kräver respekt, och den troende kan mycket väl tänka sig att Gud (som hör och ser allt) upprörs av kritiken. Vilket då även upprör den som genuint tror att Gud finns.

Du kan vara trygg i din ateism, och ändå agera som om Gud verkligen finns. Du kan aktivt välja att inte kritisera religiösa anspråk, därför att du inte behöver ha det bakslag du vet att detta ger. Att kritisera religiösa anspråk, gör att du direkt förlorar respekt hos en stor mängd människor, vilket kan vara ett strategiskt misslyckande för den som vill vara en respektabel och inflytelserik röst i samhället.

Du kan vara trygg i din ateism, men erkänna det emotionella motstånd som religionskritik ger, och därför uppriktigt tro att denna kritik är något dåligt. Därför utvecklar du en respekt mot religion, som du inte utvecklar mot t.ex. alternativmedicin eller annan pseudovetenskap. Orsakerna kan vara många, men ateism är ingen garanti för att du är fri från religiös underkastelse.

Det finns fall där rättsystemet sett mellan fingrarna på kriminella gärningar, därför att dessa har varit religiöst motiverade. Minns t.ex. fallet Åke Green. Det har debatterats, både när journalisten Theo van Gogh mördades och när en fatwa utfärdades mot Salman Rushdie, diskuterades lämpligheten i att verkligen utnyttja sin yttrandefrihet när den trots allt kränker fragila religiösa. I Sverige är det reglerat i lag vilka trossamfund som har rätt till statliga ekonomiska bidrag. Föga förvånande är 21 av dessa 22 abrahamiska; alltså islamska, kristna eller judiska. Den sista är buddhistisk. Som skeptiker kan man alltså välja bort t.ex. homeopati, om man inte tror på detta. Att inte underkasta sig Gud, är betydligt svårare, så länge sekularismen bara är tomma ord.

Förhuden, tre argument

Båda sidor i debatten om huruvida man ska få skära förhuden av sitt barn, hänvisar nedlåtande till den andra sidans fokus på en liten hudbit på snoppen, men för min del måste jag säga att den sista respekten som fanns kvar för religiösa debattörer, har spolats bort permanent i och med att alla fått säga sitt i denna debatt. I den här repliken tänker jag försöka att inte hänga ut någon, utan fokusera på sakfrågan och argumenten som används - vilket kan vara nog så provocerande.

"Vi piercar småflickor i öronen utan att de förstår konsekvenserna, alltså är religiös omskärelse på småpojkar ok."
Betrakta åldersskillnaden, och vad som initierar ingreppet. "Ingrepp" är kanske ett förskönande ord när vi pratar om klåfingriga gudfruktiga män som, utan bedövning, ger sig i kast med att karva i snoppen på ett försvarslöst barn - "övergrepp" är naturligtvis det enda anständiga ordet. Jag har själv barn, en flicka och en pojke. Min dotter fick ta hål i örat när hon var liten. Initiativet kom från henne. Jag förklarade för henne att det kan göra lite ont, och att det måste hållas rent tills det har läkt. Piercing är inte en rättvis liknelse. Att göra ett ingrepp i blygdläpparna utan bedövning, skulle kunna vara en bättre liknelse för att förstå vad vi pratar om. Men varför behövs liknelser? Gud har varit med ett tag, han skiter i om du skippar en omskärelse. Ett litet barn däremot, kräver att man har ena foten i verkligheten, för det är där barnet befinner sig tills du är färdig med din indoktrinering.

"Problemet med religiös omskärelse är att det är en omskärelse, inte att den är religiös."
Det finns inget fel i omskärelsen i sig. Problemet är inte omskärelsen! En situation skulle kunna vara en misslyckad operation mot förhudsförträngning. Det kan lösas med omskärelse. Det görs då för patientens bästa, med bedövning. Inte för att tillgodose ett påhittat, blodtörstigt, psykopatiskt alterego till dig själv, som du kallar Gud! Problemet är givetvis att ingreppet görs just som en religiös rit. På ett försvarslöst barn.

"Omskärelsen är en del av min kultur."
Att du inte kan prioritera, är inte ett argument. Att du saknar moral, är inte ett argument. Detta verkligen är för dumt för att kommentera, men om du själv tror på detta argument, pröva det i domstol. Ladda hem en upphovsrättsskyddad film från The Pirate Bay, låt andra ta del av den, och åberopa "kultur" i rättegången, så får du se hur mycket det betyder. Inget. Det som räknas är vad du gör, inte varför. Man kan inte snäll-stympa ett barn i könsorganet. Hade snällhet varit en faktor, hade du låtit bli.

"Finns det någon troende kristen i lokalen?"

Jag förstår att man kan undra vad som händer på skeptikerträffar när man läser kommentarer från troende kristna som bekänner att de väljer att stanna hemma från dessa, för att slippa bli anklagade för att vara irrationella eller ologiska. Den lilla informationen om vad som försiggår på träffarna, kan avmystifieras här och nu, för jag går gärna på skeptikerträffar. Vi dricker öl. Gärna dyr öl från lokala bryggerier. Vi pratar strategi. Vad är bra för den skeptiska rörelsen och vad är inte produktivt. Och framförallt, vi utvecklar våra argument. Våra skeptiska argument.

Det där med argumenten är ju givetvis lite problematiskt om du är en homeopat som brinner för skeptikerrörelsen, och gärna deltar på skeptikerträffar. Fast jag vill nog ändå lägga ett litet ansvar tillbaka på dig som är homeopat. Du kan inte förutsätta att det ligger i vårt intresse att bekräfta dina föreställningar om homeopati, och vill du ta diskussionen, är du givetvis välkommen. Men du kan också ansluta dig utan att fronta med att du tror på homeopati. Ingen kommer att fråga: Finns det någon homeopat i lokalen? Eller: Finns det någon troende kristen i lokalen?

Så varför ska du hålla tillbaka? Har du inte rätt att vara den du är? Självklart! Jag älskar att samtala med både homeopater och troende kristna. Man växer även av det! Men är det bekräftelse för dina föreställningar du vill ha, kanske en skeptikerträff helt enkelt är ett dåligt val av sällskap. Och vill du inte ha mothugg, kanske en skeptikerträff helt enkelt är fel plats att komma ut som troende. Troende kristen, homeopat, astrolog eller slagruta.

Inom skeptikerrörelsen pågår ständigt debatten om vilka vidskepelser man ska alliera sig med, för att inte hamna i för dålig dager. Givetvis är vi glada för varje kristen person som vågar sätta ner foten mot homeopati, och givetvis är vi glada för varje homeopat som vågar sätta ner foten mot kristendomen, och vi vet mycket väl att ingen är fri från felaktiga föreställningar. Det är trots allt inte bara homeopater som får mothugg när de ventilerar sina felaktiga föreställningar, och det är trots allt inte bara kristna som får mothugg när de ventilerar sina felaktiga föreställningar. Det gäller alla! Läs gärna på ett skeptiskt debattforum på nätet, så märker du att när helst en skeptiker "kommer ut" som anhängare av någon obskyr pseudovetenskap eller konspirationsteori, så möts man med mothugg. Och om du kommer på någon skeptikerträff, kanske du även noterar att det är föreställningar och inte personer som angrips.

Fem små filmer om Gud, del 4

Fjärde delen handlar om moral.



Du som länkar eller bäddar in: Justeringar och återuppladdningar kan förekomma när som helst. Om du saknar ett klipp, besök YouTube-kanalen Fem små filmer om Gud. Jag tar tacksamt emot förslag om tillägg eller justeringar, via mail.

Jag är obalanserad medan Rundkvist är djävulen själv

För en tid sedan fick jag mitt horoskop publicerat på nätet. Jag är obalanserad och ondskefull. Vid sidan av mitt själsdödande yrke - datorprogrammerare - hatar jag religion. Inte illa. Men nu ser jag att VoF's ordförande Martin Rundkvist fått sitt horoskop publicerat av samme astrolog. Han för talan åt satan själv! Där försvann glädjen i att vara den mest föraktade skeptikern - det finns alltid någon som är värre.

"Även religiösa tjänar på att religion kritiseras"

Tillsammans med Samuel Varg Thunberg har jag skrivit några korta rader om religionskritik på Newsmill. Dels vill jag slå ett slag för vikten av en rimlig kritik av religion, men så här i efterhand vill jag ge Samuel en stor eloge för sitt mod och sin hederlighet. Han är troende kristen, men gör gemensam sak med mig som religionskritiker i att förmedla vikten av en vital debatt. Läs gärna artikeln här.

"Survival of the fittest does not mean designing the smartest of solutions"

Apropå evolution så vill jag påminna om en artikel skriven av Anna Forss, som var resultatet av en liten twitter-diskussion mellan mig och ett par andra. Forss "satte ner foten" mycket elegant, genom att påvisa att survival of the fittest trots allt inte betyder att de bästa lösningarna premieras. Läs hennes text här.

Fem små filmer om Gud, del 3

Tredje delen handlar om evidensläget.



Du som länkar eller bäddar in: Justeringar och återuppladdningar kan förekomma när som helst. Om du saknar ett klipp, besök YouTube-kanalen Fem små filmer om Gud. Jag tar tacksamt emot förslag om tillägg eller justeringar, via mail.