Petterson, Betnér, Frisk och Åhlén skriver ganska lockande
om förståelse i en text som framställer Humanisternas religionskritik som
oförsonlig. Men är oförsonlighet något dåligt? Helt oavsett om du tror på Gud
eller inte, måste man förhålla sig till det faktum att vissa åsikter är av en
sådan karaktär att de gör anspråk om den objektiva verklighet som vi alla antas
existera i, och eftersom vetenskaplighet också är ett sekulärhumanistiskt
värde, har vi ett uppenbart problem. Hur lämplig försoning är, beror på vad man
försonas med.
Alla har rätt till sina åsikter, oavsett om dessa handlar om
huruvida ett julbord ska vara vegetariskt, ha en julskinka eller om man helt
enkelt ska äta kalkon istället, eller oavsett om åsikterna handlar om något
mycket större än så. Åsikter som inte förankras i något annat än smak, är
fullkomligt oproblematiska. Men en åsikt kan vara förankrad i så mycket annat.
T.ex. kan man ha politiska motiv bakom att bete sig som man gör. Även valet av
mat kan vara uttryck för politiska ställningstaganden, och dessa kan i sin tur
fortfarande vara förankrade i något subjektivt, såsom en åsikt.
Sedan har vi åsikter som avslöjar föreställningar man har om
den objektiva verklighetens beskaffenhet. T.ex. kanske någon tror på Gud. Detta
är fortfarande en ganska oproblematisk uppfattning, som fortfarande kan vara
fullt kompatibel med en konsekvent religionskritik. För även om utsagan om
gudstro avslöjar att man besitter en föreställning om verklighetens
beskaffenhet som för allt vi kan veta är inkorrekt, så är det blott en tro.
Till vår bästa förståelse finns inga gudar på riktigt, och föreställningar
kring deras existens kan få konsekvenser både i form av personliga tragedier
och internationella katastrofer, men då är gudstron inte bara en personlig tro,
utan något man har agerat på, och således något som man inte bar får utan också
bör kritisera. Mycket mänskligt lidande upprätthålls med hjälp av religiösa
dogmer, såsom abortmotstånd och exorcism.
Jag kan föra detta resonemang vidare genom att påpeka att
något inte per automatik blir negativt för att det har med religion att göra. T.ex.
är det Missionerande Kopimistsamfundet ganska vetenskapligt oproblematiska med
sina föreställningar om att det är etiskt rätt att föra vidare information. De
står snarare i konflikt med förespråkare av upphovsrätt. Men igen, det är
egentligen inte tron i sig som är problemet för upphovsrättsmännen, det är
kopierandet.
När det kommer till organiserad religion, så existerar den i
mer eller mindre ständig konflikt med en viktigt sekulärhumanistisk värdering,
att vetenskap är det bästa verktyget förklarar verklighetens beskaffenhet,
vilket förklarar varför religionskritik nästan alltid är befogad. En försoning
med religionen, skulle nästan alltid innebära en förminskning av dem som lever
i religionens skugga eller ett kompromissande av värden som på goda grunder
betraktas som viktigare. Detta har inget att göra med alla människors rätt till
sin egen tro, sina egna åsikter, sina egna föreställningar eller sina egna
tankar. Dessutom går det alldeles utmärkt att ha en felaktig föreställning om
verklighetens beskaffenhet, och ändå vara en utmärkt samhällsmedborgare.
Skribenterna vänder sig emot oförsonligheten i religionskritiken
från Humanisterna, och Humanisterna bedyrar åsikts- och yttrandefriheten.
Således är det knappast Humanisternas syn på personliga föreställningar som
betraktas som problematisk. Konflikten mellan sekulärhumanism och andra
livsåskådningar kan endast förekomma om när andra livsåskådningar tar sig
praktiskt uttryck. Det ligger i sakens natur att en organisation som konsekvent
försvarar åsikts- och yttrandefrihet inte kan använda avvikande åsikter och
obekväma yttranden som grund för en konflikt. Visst, på ett filosofiskt plan
kan man som Humanist ogilla den lutherianska föreställningen om att tankar kan
vara "orena" i en allvetande guds ögon och att den guden har rätt att
döma dig för tankebrott, men det är alltså när föreställningar tar sig uttryck,
som en konflikt verkligen kan uppstå.
Rituell omskärelse handlar mycket lite om barnens perspektiv
eller vad föräldern tror på, men desto mer om hur tron tar sig uttryck. Det är
en religiös och en kulturell handling. Denna handling både kan och bör
kritiseras på flera plan. Det är fel att begå handlingen och föreställningarna
som ligger till grund för handlingen är felaktig. Man kan fortsätta att rada
upp religiöst motiverade illdåd, och man kan gå vidare till illdåd som knappt
är motiverade av religion över huvudet taget. Tittar vi på massakern på Utöya,
kan vi konstatera att religion spelar en mycket liten roll. Gärningen är det
centrala, men kritik mot felaktiga föreställningar som ligger till grund för handlingen,
är en viktig del av den kritiken.
Du kan leva ett helt liv i tron att Gud när som helst kommer
att säga åt dig att mörda dina barn, utan att Gud säger åt dig att mörda dina
barn. Du kan leva ett helt liv i tron att Gud är kärleksfull och allsmäktig,
utan att se ett enda prov på varken kärleksfullt agerande eller allsmäktigt
agerande som otvivelaktigt kan tillskrivas Gud. Det är i de onormala och
oväntade situationerna som detta ställs till sin spets. Om du som läkare måste
avbryta en förlossning för att rädda den gravida kvinnans liv, har kvinnan och
hennes familj stor glädje i att inga specifika religiösa dogmer måste
upprätthållas av läkaren, vilket är en viktig komponent i religionskritiken.
Läkarens tro är inte personlig om kvinnans liv måste offras, och
religionskritik är inte kritik mot tankefriheten, åsiktsfriheten eller den
personliga tron.
Mycket bra! En av dina bästa texter faktiskt.
SvaraRadera