söndag 16 december 2012

Om oförsonlig religionskritik

Petterson, Betnér, Frisk och Åhlén skriver ganska lockande om förståelse i en text som framställer Humanisternas religionskritik som oförsonlig. Men är oförsonlighet något dåligt? Helt oavsett om du tror på Gud eller inte, måste man förhålla sig till det faktum att vissa åsikter är av en sådan karaktär att de gör anspråk om den objektiva verklighet som vi alla antas existera i, och eftersom vetenskaplighet också är ett sekulärhumanistiskt värde, har vi ett uppenbart problem. Hur lämplig försoning är, beror på vad man försonas med.

Alla har rätt till sina åsikter, oavsett om dessa handlar om huruvida ett julbord ska vara vegetariskt, ha en julskinka eller om man helt enkelt ska äta kalkon istället, eller oavsett om åsikterna handlar om något mycket större än så. Åsikter som inte förankras i något annat än smak, är fullkomligt oproblematiska. Men en åsikt kan vara förankrad i så mycket annat. T.ex. kan man ha politiska motiv bakom att bete sig som man gör. Även valet av mat kan vara uttryck för politiska ställningstaganden, och dessa kan i sin tur fortfarande vara förankrade i något subjektivt, såsom en åsikt.

Sedan har vi åsikter som avslöjar föreställningar man har om den objektiva verklighetens beskaffenhet. T.ex. kanske någon tror på Gud. Detta är fortfarande en ganska oproblematisk uppfattning, som fortfarande kan vara fullt kompatibel med en konsekvent religionskritik. För även om utsagan om gudstro avslöjar att man besitter en föreställning om verklighetens beskaffenhet som för allt vi kan veta är inkorrekt, så är det blott en tro. Till vår bästa förståelse finns inga gudar på riktigt, och föreställningar kring deras existens kan få konsekvenser både i form av personliga tragedier och internationella katastrofer, men då är gudstron inte bara en personlig tro, utan något man har agerat på, och således något som man inte bar får utan också bör kritisera. Mycket mänskligt lidande upprätthålls med hjälp av religiösa dogmer, såsom abortmotstånd och exorcism.

Jag kan föra detta resonemang vidare genom att påpeka att något inte per automatik blir negativt för att det har med religion att göra. T.ex. är det Missionerande Kopimistsamfundet ganska vetenskapligt oproblematiska med sina föreställningar om att det är etiskt rätt att föra vidare information. De står snarare i konflikt med förespråkare av upphovsrätt. Men igen, det är egentligen inte tron i sig som är problemet för upphovsrättsmännen, det är kopierandet.

När det kommer till organiserad religion, så existerar den i mer eller mindre ständig konflikt med en viktigt sekulärhumanistisk värdering, att vetenskap är det bästa verktyget förklarar verklighetens beskaffenhet, vilket förklarar varför religionskritik nästan alltid är befogad. En försoning med religionen, skulle nästan alltid innebära en förminskning av dem som lever i religionens skugga eller ett kompromissande av värden som på goda grunder betraktas som viktigare. Detta har inget att göra med alla människors rätt till sin egen tro, sina egna åsikter, sina egna föreställningar eller sina egna tankar. Dessutom går det alldeles utmärkt att ha en felaktig föreställning om verklighetens beskaffenhet, och ändå vara en utmärkt samhällsmedborgare.

Skribenterna vänder sig emot oförsonligheten i religionskritiken från Humanisterna, och Humanisterna bedyrar åsikts- och yttrandefriheten. Således är det knappast Humanisternas syn på personliga föreställningar som betraktas som problematisk. Konflikten mellan sekulärhumanism och andra livsåskådningar kan endast förekomma om när andra livsåskådningar tar sig praktiskt uttryck. Det ligger i sakens natur att en organisation som konsekvent försvarar åsikts- och yttrandefrihet inte kan använda avvikande åsikter och obekväma yttranden som grund för en konflikt. Visst, på ett filosofiskt plan kan man som Humanist ogilla den lutherianska föreställningen om att tankar kan vara "orena" i en allvetande guds ögon och att den guden har rätt att döma dig för tankebrott, men det är alltså när föreställningar tar sig uttryck, som en konflikt verkligen kan uppstå.

Rituell omskärelse handlar mycket lite om barnens perspektiv eller vad föräldern tror på, men desto mer om hur tron tar sig uttryck. Det är en religiös och en kulturell handling. Denna handling både kan och bör kritiseras på flera plan. Det är fel att begå handlingen och föreställningarna som ligger till grund för handlingen är felaktig. Man kan fortsätta att rada upp religiöst motiverade illdåd, och man kan gå vidare till illdåd som knappt är motiverade av religion över huvudet taget. Tittar vi på massakern på Utöya, kan vi konstatera att religion spelar en mycket liten roll. Gärningen är det centrala, men kritik mot felaktiga föreställningar som ligger till grund för handlingen, är en viktig del av den kritiken.

Du kan leva ett helt liv i tron att Gud när som helst kommer att säga åt dig att mörda dina barn, utan att Gud säger åt dig att mörda dina barn. Du kan leva ett helt liv i tron att Gud är kärleksfull och allsmäktig, utan att se ett enda prov på varken kärleksfullt agerande eller allsmäktigt agerande som otvivelaktigt kan tillskrivas Gud. Det är i de onormala och oväntade situationerna som detta ställs till sin spets. Om du som läkare måste avbryta en förlossning för att rädda den gravida kvinnans liv, har kvinnan och hennes familj stor glädje i att inga specifika religiösa dogmer måste upprätthållas av läkaren, vilket är en viktig komponent i religionskritiken. Läkarens tro är inte personlig om kvinnans liv måste offras, och religionskritik är inte kritik mot tankefriheten, åsiktsfriheten eller den personliga tron.

1 kommentar: