söndag 9 december 2012

Jan Björklund har svalt ett lätt bete

I kölvattnet efter 2012 års julkalender är det uppenbart för mig att jag är enig med de troende om att indoktrinering är något dåligt. Julkalendern som visades i SVT hade "ockulta inslag", och anmäldes flera gånger om till Granskningsnämnden för att ha "uppmanat till ockultism" och "indoktrinerat barn till spiritism". Jag har väldigt svårt att se att vi har att göra med indoktrinering, men jag kan hitta argument för varför det är något dåligt med att ha med spöken i en julkalender, när karaktärerna kan prata med dem. Vi lever trots allt i en värld där spöktro inte stannar vid ett fantasieggande barnprogram på tv. Spöktro är en given premiss i flera populära tv-program där påstådda medium pratar med döda människor, och en betydande andel vuxna människor tror att man kan kontakta avlidna släktingar. Sifo säger i en undersökning initierad av Svenska Dagbladet att det skulle kunna vara 21 procent som tror att spöken finns, och att 20 procent som tror att de varit i kontakt med en död person. Alltså, om jag ska argumentera för varför spöken i barnprogram är något dåligt, finner jag att normaliseringen av en vanföreställning är det bästa argumentet. Men givetvis anser jag att fördelarna överväger. Spöken, drakar, demoner, gudar, andar och andra övernaturliga väsen kan vara fantasieggande ingredienser i en fängslande berättelse. En berättelses kvalité beror på andra faktorer än de enskilda ingredienserna och en berättelse kan framställas på ett bra sätt eller ett dåligt sätt. Jag håller alltså med anmälarna om att indoktrinering är något dåligt, men jag anser inte att julkalendern är exempel på indoktrinering.

Indoktrinering är något jag ställer mot tankefrihet, där tankefrihet är något bra. Indoktrinering i kristendomen är alltså inte heller något som jag betraktar som positivt, och det knyter an till nästa återkommande debatt. När julen närmar sig, är det inte bara julkalendern som anses vara ett samhällsproblem som måste hanteras, även den sekulära skolan hör dit. Vi har en återkommande debatt om skolavslutningar och adventsfirande i Sverige. Religiösa inslag i den obligatoriska skolan bedöms vara mindre problematiskt än en sekulär skola, och en skola som helt enkelt inte firar religiösa högtider, utan blott läser om dem. Alla argument för och emot religiösa inslag i skolas upprepas både till jul och till sommarledigheten, för inför sommaren ska det sjungas psalmer och välsignas igen.

Jag anser inte att en religiös skola är problematisk av den anledningen att vi har att göra med religiös indoktrinering, för det är inte religiös indoktrinering som pågår. Det är religiösa riter som pågår. Anledningen till att jag anser det vara otroligt viktigt att inga religiösa riter ska få förekomma i skolan, är att det följer en normalisering av religionens närvaro när riter praktiseras. Denna normalisering förekommer inte alls när man studerar en religion. När man läser om en religion, sker det i en mer objektiv situation. Att studera en religion, normaliserar inte den religionen mer än studerandet av något annat socialt fenomen normaliserar det fenomenet. Jag har inga som helst problem med att man besöker en kyrka och låter en präst prata och berätta om kristendomen, som en del i den religionsundervisning som handlar om just kristendomen. Det är snarare en fördel. Religion ska närvara i skolan som en del i undervisningen. Religiösa inslag ska inte förekomma. Det är tveksamt om det ens är tillåtet, varför det nu höjs röster om en förändring. Och här menar man allvar. Prästen Helle Klein tar täten i att beskriva problemet. Klein säger:

"Det är helt absurt att en statlig myndighet ska proklamera för vad en präst eller pastor får göra i en kyrka och vilka psalmer man ska sjunga."

Om elevens skolavslutning förläggs i en kyrka, är det rektorn som ansvarar för innehållet. För prästernas skull, vore det bättre om skolavslutningen inte firades i en kyrka, för inget hindrar eleverna att gå till kyrkan på sin lediga tid. Den rätten tycker jag är otroligt viktig.

"De som agerar är humanisterna och ofta grundar det sig i någon slags religionsfobi."

Som exempel har föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark argumenterat mot religiösa inslag i skolmoment som har obligatorisk närvaro, och jag delar Sturmarks syn i denna fråga även om jag inte tycker att det är speciellt viktigt att eleverna besöker just en kyrka på en avslutning. Men argumenten som presenteras bottnar helt uppenbart inte i religionsfobi, vilket givetvis Helle Klein vet. Att hon säger så, är snarare ett försök att reducera sin meningsmotståndares argument istället försöka bemöta dem.

"Idén att ta bort religionen tror jag är rent skadlig för barns och ungdomars lärande."

Här gör Klein en liten argumentationsmiss. Religionen ska inte bort, men de religiösa riterna ska inte praktiseras som en del av den obligatoriska utbildningen. Det räcker gott att läsa om dem. Att studera dem. Att kanske rent av låta en präst berätta om dem. Men med det sagt, kan man ju undra exakt hur det kommer sig att det är skadligt för barnen att ta bort religionen? Man kan undra exakt hur blotta idén att ta bort religionen är skadlig för barnen? Jag ifrågasätter inte att det är skadligt för kyrkan, men det är inte vad Helle Klein oroar sig för, trots att hon kanske borde. Cirka 70 000 personer lämnar Svenska Kyrkan varje år. Men Helle Klein oroar sig alltså inte för detta, utan för barnen. Barn som kan ta skada av blotta idén att plocka bort religionen från skolan, som i sin tur inte är en institution som ska säkerställa barns religiositet, utan deras kunskap.

Adventsuppropet syftar till att låta barnen delta i religiösa riter. I upproret står (skriv inte under, tack):

"Skolverket slår fast att adventssamlingar och skolavslutningar får genomföras i kyrkan endast om de saknar religiöst innehåll. Rektorernas uppgift är att kontrollera präster och andra kyrkliga företrädare.

När den nya skollagen får sådana konsekvenser måste den ändras. Vi kräver att våra politiker i regering och riksdag tar ett snabbt initiativ till att skriva om och förtydliga lagen. Samlingar i kyrkan måste få utgå från den kristna tron."

Alltså, utbildning i den svenska skolan måste få innebära obligatoriskt deltagande i religiösa riter. Rektorn ska kunna välja att placera en högtid i kyrkan, och prästen ska kunna välja att göra högtiden till en religiös sådan. Jag har en viss förståelse för att präster vill diktera villkoren i kyrkan, men när det nu är så, borde kyrkan diskvalificeras som alternativ! Omar Mustafa (ordförande i Islamska Förbundet) tycker att det ska vara frivilligt för barnen att närvara, vilket gör hela situationen ännu märkligare, eftersom man nu ställt prästens möjlighet att närvara på en skolhögtid framför alla elevers möjlighet att närvara. Att inte alla föräldrar vill slussa in sina barn till en religiös högtid med välsignelse, är trots allt ett faktum vi måste förhålla oss till.
Och det gör vi, alla efter bästa förmåga. Varje jul och varje sommar, tenderar både socialminister Göran Hägglund och civilminister Stefan Attefall att ryta till om att självklart ska barn delta i kristna riter.
De verkar ha fått med sig utbildningsminister Jan Björklund som varit försiktigt tillmötesgående till Adventsuppropet. Men på sin blogg skriver Björklund att "prästen kan berätta om varför julen firas, till exempel genom att läsa ur julevangeliet och reflektera över det", vilket väcker en del frågor. Hur resonerar man när behovet av en historielektion ska fyllas av just en präst? Om man vill använda sig av en präst i utbildningen, varför inte låta han berätta om den kristna tron, vad kristna tror på, vilka ritualer har, och kanske rent av hur kristna firar jul? Att låta en präst svara på frågan om varför julen över huvudet taget firas, känns helt fel. Speciellt med tanke på att präster verkar vara en så tydlig part i en debatt där inte alla är överens, något som Adventsuppropet vittnar om.

Speciellt nu när Svenska Kyrkan brottas med sjunkande medlemsantal och objektiviteten får sig en ny utmaning, kanske det trots allt är bäst att låta skola och kyrka gå åt skilda håll. Och frågan om saklighet och objektivitet får sig ytterligare en törn av religiösas syn på vad som är indoktrinering, och rösterna om att julkalendern indoktrinerar barnen, kommer just från kristet håll. T.ex. säger kyrkoherde Zbigniew Golebiewski att julkalendern är "den ondeshantlangare". Jag har mycket svårt att se att förekomsten av anden i glaset (likt ouija board är "anden i glaset" en metod att prata med döda) i julkalendern är en indoktrinering i ockultism, men förekomsten av religiösa inslag i skolan inte är en indoktrinering i kristendomen. Jag tycker att båda exponeringarna är så pass lika varandra, att ingen av dem kvalificerar som indoktrinering.

Men om det verkligen är indoktrinering att exponera barn för andar och om indoktrinering verkligen är något dåligt, så måste det vara ytterligare ett argument mot skolavslutningar med religiösa inslag. Till skillnad från julkalendern i fråga, där ingen påstår att spöken finns på riktigt och där spöken endast finns i kontexten för sagan som berättas, så bygger tv-program som t.ex. "Det okända" på premissen att spöken faktiskt finns, vilket då 20 procent av svenskarna tycks hålla med om. Och anledningen till att Jan Björklund framstår som förvirrad, är att han verkar anse att kristendomens, prästens och kyrkans version av varför vi firar jul som skall vara allmängiltig för barnen. Till skillnad från spöken i julkalendern, tenderar kyrkan att på allvar driva linjen att julens historia börjar och slutar med Jesus, och att motiven till att fira jul endast kan vara kristna. Jag har till och med hört utbildade präster säga att ateister egentligen inte skulle behöva ha ledigt över julen! Detta är naturligtvis inte ett uttryck för kunskap och förståelse, och Jan Björklund har svalt detta bete lite för lätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar