I kölvattnet efter 2012 års julkalender är det uppenbart för
mig att jag är enig med de troende om att indoktrinering är något dåligt.
Julkalendern som visades i SVT hade "ockulta inslag", och anmäldes
flera gånger om till Granskningsnämnden för att ha "uppmanat till
ockultism" och "indoktrinerat barn till spiritism". Jag har
väldigt svårt att se att vi har att göra med indoktrinering, men jag kan hitta
argument för varför det är något dåligt med att ha med spöken i en julkalender,
när karaktärerna kan prata med dem. Vi lever trots allt i en värld där spöktro
inte stannar vid ett fantasieggande barnprogram på tv. Spöktro är en given
premiss i flera populära tv-program där påstådda medium pratar med döda
människor, och en betydande andel vuxna människor tror att man kan kontakta
avlidna släktingar. Sifo säger i en undersökning initierad av Svenska Dagbladet
att det skulle kunna vara 21 procent som tror att spöken finns, och att 20
procent som tror att de varit i kontakt med en död person. Alltså, om jag ska
argumentera för varför spöken i barnprogram är något dåligt, finner jag att
normaliseringen av en vanföreställning är det bästa argumentet. Men givetvis
anser jag att fördelarna överväger. Spöken, drakar, demoner, gudar, andar och
andra övernaturliga väsen kan vara fantasieggande ingredienser i en fängslande
berättelse. En berättelses kvalité beror på andra faktorer än de enskilda
ingredienserna och en berättelse kan framställas på ett bra sätt eller ett
dåligt sätt. Jag håller alltså med anmälarna om att indoktrinering är något
dåligt, men jag anser inte att julkalendern är exempel på indoktrinering.
Indoktrinering är något jag ställer mot tankefrihet, där
tankefrihet är något bra. Indoktrinering i kristendomen är alltså inte heller
något som jag betraktar som positivt, och det knyter an till nästa återkommande
debatt. När julen närmar sig, är det inte bara julkalendern som anses vara ett
samhällsproblem som måste hanteras, även den sekulära skolan hör dit. Vi har en
återkommande debatt om skolavslutningar och adventsfirande i Sverige. Religiösa
inslag i den obligatoriska skolan bedöms vara mindre problematiskt än en
sekulär skola, och en skola som helt enkelt inte firar religiösa högtider, utan
blott läser om dem. Alla argument för och emot religiösa inslag i skolas
upprepas både till jul och till sommarledigheten, för inför sommaren ska det
sjungas psalmer och välsignas igen.
Jag anser inte att en religiös skola är problematisk av den
anledningen att vi har att göra med religiös indoktrinering, för det är inte
religiös indoktrinering som pågår. Det är religiösa riter som pågår.
Anledningen till att jag anser det vara otroligt viktigt att inga religiösa
riter ska få förekomma i skolan, är att det följer en normalisering av
religionens närvaro när riter praktiseras. Denna normalisering förekommer inte
alls när man studerar en religion. När man läser om en religion, sker det i en
mer objektiv situation. Att studera en religion, normaliserar inte den
religionen mer än studerandet av något annat socialt fenomen normaliserar det
fenomenet. Jag har inga som helst problem med att man besöker en kyrka och
låter en präst prata och berätta om kristendomen, som en del i den
religionsundervisning som handlar om just kristendomen. Det är snarare en
fördel. Religion ska närvara i skolan som en del i undervisningen. Religiösa
inslag ska inte förekomma. Det är tveksamt om det ens är tillåtet, varför det
nu höjs röster om en förändring. Och här menar man allvar. Prästen Helle Klein tar täten i att beskriva problemet. Klein
säger:
"Det är helt
absurt att en statlig myndighet ska proklamera för vad en präst eller pastor
får göra i en kyrka och vilka psalmer man ska sjunga."
Om elevens skolavslutning förläggs i en kyrka, är det
rektorn som ansvarar för innehållet. För prästernas skull, vore det bättre om
skolavslutningen inte firades i en kyrka, för inget hindrar eleverna att gå
till kyrkan på sin lediga tid. Den rätten tycker jag är otroligt viktig.
"De som agerar är
humanisterna och ofta grundar det sig i någon slags religionsfobi."
Som exempel har föreningen Humanisternas ordförande Christer
Sturmark argumenterat mot religiösa inslag i skolmoment
som har obligatorisk närvaro, och jag delar Sturmarks syn i denna fråga även om
jag inte tycker att det är speciellt viktigt att eleverna besöker just en kyrka
på en avslutning. Men argumenten som presenteras bottnar helt uppenbart inte i religionsfobi, vilket givetvis
Helle Klein vet. Att hon säger så, är snarare ett försök att reducera sin
meningsmotståndares argument istället försöka bemöta dem.
"Idén att ta bort
religionen tror jag är rent skadlig för barns och ungdomars lärande."
Här gör Klein en liten argumentationsmiss. Religionen ska
inte bort, men de religiösa riterna ska inte praktiseras som en del av den
obligatoriska utbildningen. Det räcker gott att läsa om dem. Att studera dem.
Att kanske rent av låta en präst berätta om dem. Men med det sagt, kan man ju
undra exakt hur det kommer sig att
det är skadligt för barnen att ta bort religionen? Man kan undra exakt hur
blotta idén att ta bort religionen är
skadlig för barnen? Jag ifrågasätter inte att det är skadligt för kyrkan, men
det är inte vad Helle Klein oroar sig för, trots att hon kanske borde. Cirka 70
000 personer lämnar Svenska Kyrkan varje år. Men Helle Klein oroar sig alltså
inte för detta, utan för barnen. Barn som kan ta skada av blotta idén att
plocka bort religionen från skolan, som i sin tur inte är en institution som
ska säkerställa barns religiositet,
utan deras kunskap.
Adventsuppropet syftar till att låta barnen delta i
religiösa riter. I upproret står (skriv inte under, tack):
"Skolverket slår
fast att adventssamlingar och skolavslutningar får genomföras i kyrkan endast
om de saknar religiöst innehåll. Rektorernas uppgift är att kontrollera präster
och andra kyrkliga företrädare.
När den nya skollagen
får sådana konsekvenser måste den ändras. Vi kräver att våra politiker i
regering och riksdag tar ett snabbt initiativ till att skriva om och förtydliga
lagen. Samlingar i kyrkan måste få utgå från den kristna tron."
Alltså, utbildning i den svenska skolan måste få innebära
obligatoriskt deltagande i religiösa riter. Rektorn ska kunna välja att placera
en högtid i kyrkan, och prästen ska kunna välja att göra högtiden till en
religiös sådan. Jag har en viss förståelse för att präster vill diktera
villkoren i kyrkan, men när det nu är så, borde kyrkan diskvalificeras som
alternativ! Omar Mustafa (ordförande i Islamska Förbundet) tycker att
det ska vara frivilligt för barnen att närvara, vilket gör hela situationen
ännu märkligare, eftersom man nu ställt prästens möjlighet att närvara på en
skolhögtid framför alla elevers möjlighet att närvara. Att inte alla föräldrar
vill slussa in sina barn till en religiös högtid med välsignelse, är trots allt
ett faktum vi måste förhålla oss till.
Och det gör vi, alla efter bästa förmåga. Varje jul och
varje sommar, tenderar både socialminister Göran Hägglund och civilminister
Stefan Attefall att ryta till om att självklart ska barn delta
i kristna riter.
De verkar ha fått med sig utbildningsminister Jan Björklund som varit försiktigt tillmötesgående till
Adventsuppropet. Men på sin blogg skriver Björklund att "prästen kan
berätta om varför julen firas, till exempel genom att läsa ur julevangeliet och
reflektera över det", vilket väcker en del frågor. Hur resonerar man när
behovet av en historielektion ska fyllas av just en präst? Om man vill använda
sig av en präst i utbildningen, varför inte låta han berätta om den kristna
tron, vad kristna tror på, vilka ritualer har, och kanske rent av hur kristna
firar jul? Att låta en präst svara på frågan om varför julen över huvudet taget
firas, känns helt fel. Speciellt med tanke på att präster verkar vara en så
tydlig part i en debatt där inte alla är överens, något som Adventsuppropet
vittnar om.
Speciellt nu när Svenska Kyrkan brottas med sjunkande
medlemsantal och objektiviteten får sig en ny utmaning, kanske det trots allt
är bäst att låta skola och kyrka gå åt skilda håll. Och frågan om saklighet och
objektivitet får sig ytterligare en törn av religiösas syn på vad som är
indoktrinering, och rösterna om att julkalendern indoktrinerar barnen, kommer
just från kristet håll. T.ex. säger kyrkoherde Zbigniew Golebiewski att julkalendern är "den ondeshantlangare". Jag har mycket svårt att se att förekomsten av anden i
glaset (likt ouija board är "anden i glaset" en metod att prata med döda) i julkalendern är en
indoktrinering i ockultism, men förekomsten av religiösa inslag i skolan inte är en indoktrinering i
kristendomen. Jag tycker att båda exponeringarna är så pass lika varandra, att
ingen av dem kvalificerar som indoktrinering.
Men om det verkligen är indoktrinering att exponera barn för
andar och om indoktrinering verkligen är något dåligt, så måste det vara
ytterligare ett argument mot skolavslutningar med religiösa inslag. Till
skillnad från julkalendern i fråga, där ingen påstår att spöken finns på
riktigt och där spöken endast finns i kontexten för sagan som berättas, så
bygger tv-program som t.ex. "Det okända" på premissen att spöken
faktiskt finns, vilket då 20 procent av svenskarna tycks hålla med om. Och
anledningen till att Jan Björklund framstår som förvirrad, är att han verkar
anse att kristendomens, prästens och kyrkans version av varför vi firar jul som
skall vara allmängiltig för barnen. Till skillnad från spöken i julkalendern, tenderar
kyrkan att på allvar driva linjen att julens historia börjar och slutar med Jesus,
och att motiven till att fira jul endast kan vara kristna. Jag har till och med
hört utbildade präster säga att ateister egentligen inte skulle behöva ha ledigt
över julen! Detta är naturligtvis inte ett uttryck för kunskap och förståelse, och
Jan Björklund har svalt detta bete lite för lätt.
Kommentarer
Skicka en kommentar