I juni 2012 erbjöd jag mig att klippa av Mattias Irvings förhud. Han avböjde. Bakgrunden till att jag
frågade, var att han och jag hade haft en diskussion om rituell omskärelse av
små barn. Irving var egentligen inte speciellt förtjust i att man utsatte barn
för detta, men satte föräldrarnas rätt att praktisera sin religion framför
barnens rätt att slippa utstå detta angrepp.
Detta var ett fult knep av mig, och jag kunde lika gärna ha
skickat min retoriska fråga till någon annan, någon som betraktar omskärelse
som något helt oproblematiskt, men eftersom detta var just en retorisk fråga
och en uppmaning till tanke, är det bäst att fråga någon som är intresserad av
att problematisera, ifrågasätta och tänka.
Mattias Irving har svarat väldigt korrekt när han blivit
ifrågasatt för sin något liberala syn på omskärelse. Han säger att han drar
gränsen vid barnkonventionen (FN) och påpekar att barn har rätt till sin
religiösa identitet. Religionsfrihet stannar inte vid rätten till sin tro, utan
används som slagträ för att försvara handlingar som i vilket annat kontext som
helst skulle betraktas som avskyvärda, och för barnet som drabbas är
föräldrarnas religiösa rättigheter en klen tröst. Men det mest anmärkningsvärda
i omskärelsedebatten är att argumenten om barnets identitet är undermåliga, och
förmodligen inte stämmer.
Den judiska traditionen säger att barnets förhud ska bort
när barnet är åtta dagar gammal. Ett åtta dagars spädbarn rätt till sin
religiösa identitet är ett åtta dagars spädbarns rätt till inget. Det som besvärar ett barn i den åldern är saker som hunger
och magont. Barn som är åtta dagar gammalt socialiserar sig inte med andra barn
genom att jämföra förhudar, och de är måttligt intresserade av religion.
Barnet har förvisso en religiös tillhörighet, om än ingen
gudstro eller några religiösa dogmer. Föräldrarnas rätt att bestämma över
vilken religiös tillhörighet de vill erbjuda barnet kommer med största
sannolikhet att utnyttjas. För även om ordboksdefinitionen av
"religion" är starkt förknippad med betydelsen "religiös tro",
är många noga med att påpeka att deras religion är en kultur. Min bestämda uppfattning är att när man menar kultur ska
man säga kultur, och när man menar religion ska man säga religion, men det är inte
alltid syftesenligt för de religiösa. Vi
lever i en värld där sådant som annars betraktas som förkastligt och rent av är
olagligt, är tillåtet att göra i en religiös kontext.
Många kan vara överens om att blotta tanken på att jag
skulle klippa av Mattias Irvings förhud, utan bedövning, mot hans vilka, är dum.
Många kan vara överens om att sådant man inte gör mot vuxna, i respekt mot dem
eller för att skydda dem från förnedring och smärta, inte är något som heller
barn ska behöva utstå, och att man rent av bör ta större hänsyn mot barn än
andra vuxna när det gäller kränkningar. Och när behandlingen i fråga är något
så anmärkningsvärt som att klippa förhuden av någon, duger det inte att hänvisa
till kultur. Det som är olagligt är olagligt, kulturer till trots. Religion
däremot, ger ett viktigt frikort för den som vill göra förkastliga gärningar. Det
som är så ironiskt med att just religionen innebär ett frikort, är att det är
just religiösa föreställningar som kan få en god människa att vilja göra hemska
ting.
Alltså, om jag vill klippa förhuden av Mattias Irving, begår
jag ett brott. Det skulle kunna vara egenmäktigt förfarande, det skulle kunna
vara misshandel, det skulle kunna vara något annat. Men om Irving vore min son,
så passar mitt beteende in på en kulturell eller snarare religiös rit, och då
är allt frid och fröjd. När barnet sedan växer upp utan sin förhud, åtnjuter
barnet sin av FN givna rätt till sin religiösa tillhörighet. Han kan jämföra
sin penis med andra, och direkt se vem som delar hans kultur... ja, eller religion.
Visst får man en känsla av att FN är duperade? Hade detta verkligen
varit för barnens skull, hade man kunnat vänta tills barnet lyfte frågan. Men
varken religiösa idéer eller tanken på att få sin förhud rituellt avlägsnad
tenderar att framstå som speciellt lockande om man introducerar dem när barnet
är större. Irving själv påstår att jag förespråkar alienation.
Givetvis nämner han inte att han själv förespråkar alienation. För det
är tyvärr mellan dessa båda poler frågan pendlar. Å ena sidan ett kroppsligt
ingrepp med både för- och nackdelar, men definitivt en fysisk kränkning. Å
andra sidan att lagstifta bort en människas plats i samhället.
Om jag har rätt i att man berövar barnet sin identitet genom att låta vägen till den bortklippta förhuden gå via en förståelse om vad som kommer att hända, har man inte berövad barnet sin religiösa identitet, man har låtit barnet slippa ett övergrepp. Man skulle kunna tänka sig att fler än ett barn väljer att ha sin förhud kvar, och därför skulle utanförskapet inte vara så farligt, men jag är ganska säker på att förhudens roll är mindre viktig för barnets möjlighet att socialisera sig med andra barn.
När jag var liten på 70-talet fanns några få tillfällen där
man umgicks nakna, främst i samband med duschningen efter skolgymnastiken, och
där fanns ett slags kodex om att man inte tittade på varandras könsorgan för
intensivt. De som möjligen var avvikande, var de som saknade förhud för de
flesta barn på skolan jag gick, hade den kvar. Min uppfattning om hur lite
förhuden betyder för barns socialiserande är möjligen aningen anekdotisk, men jag
tror att Mattias Irving överdriver hur viktigt detta är för barnen. Om Irving
har rätt, och barnets själva plats i samhället försvinner med en kvarvarande
förhud, är det ändå inte ett argument för att acceptera rituell omskärelse på
et åtta dagar gammalt spädbarn, för möjligheten att ta bort förhuden finns kvar
så länge förhuden finns kvar. Men denna av FN givna rätt till barnen, verkar
barnen vara måttligt intresserade av. Det är svårt att inte tänka på hur kristna
har argumenterat för barnens rätt till välsignelse i skolan samtidigt som man
vet hur få barn som begärt det.
Att rituellt få avlägsna förhuden från ett spädbarn, är
alltså inte något som man gör för barnets skull, det är ett övergrepp man utsätter barnet för. Och
anledningen till att detta över huvudet taget accepteras, beror på att det görs
i ett religiöst kontext. Och om vi spinner vidare på den tveksamma idén att
förhudens vara eller icke vara verkligen har betydelse för människans plats i
samhället, väcker det frågan om hur man ska hantera att det omskurna barnet
kanske vill ha sin förhud tillbaka? Jag vill alltså avfärda att detta är något
man gör för barnens skull, och jag ifrågasätter styrkan i det kulturella
argumentet, till den grad att jag anser att barnens rätt att slippa övergreppet
väger tyngre.
Ingreppet är inte smärtfritt för barnet. Speciellt på undersidan
av penis har man extra mycket nerver och är extra känslig. Jag själv har genomgått
en operation av min förhud, initierad av medicinska skäl och utförd av en riktig
läkare på ett riktigt sjukhus under bra förhållanden, med bedövning. Det var inte
jättefarligt, men läkandeprocessen gav mig många tillfällen att fundera över hur
det skulle vara om detta istället utfördes av en rabbin. Då helt plötsligt pratar
vi om ett ingrepp som görs utan bedövning och som skördar dödsfall. Orsakerna kan
t.ex. vara blodsförlust eller herpes. De rabbiner som suger ut blod från barnets
penis under Metzitzah B'peh, utsätter nämligen barnet för ytterligare risker.
Om man intar barnets perspektiv i denna fråga, är frågan alltså
ganska oproblematisk. Det är först när man bedömer föräldrarnas rätt till sina riter
och att bestämma över sina barn som frågan är mångfacetterad, och att välja vilket
perspektiv man bör inta i denna fråga, borde vara ett lätt val.
Kommentarer
Skicka en kommentar