fredag 7 september 2012

Kritiken mot Dawkins är mer talande än du kanske tänker på

Denna bloggpost skriver jag till min nya vän Tommy Dahlman. Tommy twittrade ut något han menade var osympatiska citat från professor Richard Dawkins. Och det som fick mig att stanna upp och fundera, var att jag inte alls tyckte citaten var speciellt osympatiska. Ser Tommy något som inte jag ser? Efter en kort ordväxling uppfattade jag att detta inte går att lösa en via twitter. Jag bad Tommy skriva en bloggpost, och efter mycket kort tid svarade Tommy att texten nu är klar. Den kommer att heta "Den Richard Dawkins du inte får se hos Skavlan". Här har jag hittat min överman när det gäller att leverera. När du läst hans text, har du min replik nedan.

Hur man hanterar en förlust i en sakfråga beror till stor del om du drivs av religiositet eller av vetenskaplig skepticism, eller vad du nu drivs av. Frågan aktualiseras igen nu i dagarna, genom att Richard Dawkins gästade Stockholm i onsdags, och tv-programmet Skavlan ikväll. Eller snarare aktualiserades frågan för att Dawkins närvaro provocerade fram reaktioner från troende håll, Tommy inkluderat. För Dawkins verkar ha förmågan att dra ut det bästa ur vissa, och det sämsta ur andra.

Sedan gammalt har personer som i övrigt är ganska respektabla bjudit på sitt dåliga omdöme om Dawkins. Ulf Bjereld har sedan länge uttryckt sitt missnöje med Dawkins i en bloggpost med rubriken "Fundamentalistisk ateism", och när jag lyfte denna bloggpost nämnde Bjereld för mig att han [fortfarande] står för vartenda ord. Anledningen till att jag tyckte att det var intressant att lyfta bloggposten, är att den som kan lite om filosofi förstår att "fundamentalistisk ateism" är en kontradiktion, men idag låter jag den exemplifiera synen på Dawkins. Och mer finns att hämta hos Tommy. Twitterflödet fick mig att reagera, och han summerade upp sin syn i bloggposten.

Varför just Dawkins? Christopher Hitchens är den som verkligen har dåliga omdömen om kristnas tro att bjuda på. Men det är inte kritiken av kristendomen i sig som är problemet. Hitchens var inte någon vetenskapsman, han var en utrikeskorre. Hans argument mot religion var politiskt motiverade. Hans argument mot religion var känslomässiga. Visst, Richard Dawkins har beskrivit krigsguden Jahve som en avundsjuk psykopat, och han beskriver gudstro som en illusion, och som icke-troende som haft Bibeln på sin läslista, är detta fullkomligt vettigt.

Problemet är att Dawkins angriper denna fråga vetenskapligt. Han har utvärderat evidensen för Guds existens. Han vet så pass mycket om verkligheten att han förstår att gudars existens är extremt osannolik. Som vetenskapsman accepterar han psykologiska förklaringar till gudstro som förklaring till att människor tror på Gud, snarare än den naiva religiösa förklaringen till detsamma: Gud finns. Föraktet mot Dawkins är alltså ett uttryck, en ventil, ett substitut för förakt mot något annat. Något som Richard Dawkins får representera.

Innan jag tar detta vidare genom att etikettera nämnd kritik mot Dawkins, vill jag nämna att det även finns saklig kritik mot honom. Huruvida jag accepterar eller inte accepterar den kritiken, beror på min syn på vetenskap, min syn på vetenskaplig skepticism och min syn på religiösa anspråk. Förutom nämnd kritik och saklig kritik, finns även annan form av kritik. En strategi handlar t.ex. om att reducera skeptisk kritik mot religion till just religion, eller en personkult. Detta misstag begås av Benjamin Katzeff Silberstein i SvD, och bemöts av Patrik Lindenfors.

Nej, denna kritik mot Dawkins handlar om att man helt enkelt inte förmår att bemöta sakfrågan, man vill inte ens fäkta dåligt. Min personliga icke-tro på Guds existens har skeptiska orsaker, och precis som Dawkins har frånvaron av gudstro samma motiv som frånvaron av tro på jultomten. Det finns ingen evidens. Det finns ingen logisk orsak att tro. Det är självklart att den som tror på tomten, men inte på Gud tycker att detta är nedlåtande, och det är självklart att den som tror på Gud men inte på tomten tycker att detta är nedlåtande. Kan den icke-troende dessutom legitimera detta på ett korrekt sätt, blir det som att vrida om kniven i bröstet.

Det finns olika motivation bakom kritiken mot Dawkins, och tonfelslutet är den sista utposten. Tonfelslutet är vad som används av den som inte har något annat att komma med. Jag minns att det första jag skrev direkt till Tommy Dahlman var att han inte skulle recensera sin meningsmotståndares ton, i ett läge där han faktiskt har något att komma med i sakfrågan. Själv tänker jag se på Richard Dawkins i Skavlan nu. Jag har hällt upp en stor Johnnie Walker Black. Ha en trevlig helg!

6 kommentarer:

  1. Tack för bra text!

    Har du kollat upp citaten från Illusionen om gud som Tommy hänvisar till? Jag hittar dem inte i den upplaga jag har.

    Inte konstigt om Tommy missförstår Dawkins poänger om Tommy inte ens kan citera rätt.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet. Själv är jag oerhört kluven till personen Dawkins. I sak håller jag med honom till 100% men jag kan inte ge bifall åt hans uppförande. Sättet han attackerade sångaren i Killers på Skavlan var löjligt. Det finns bättre sätt att föra fram saklig kritik

    SvaraRadera
  3. Det är värt att notera att Dawkins bad om ursäkt när han förstod att Killers-sångaren inte hann försvara sin tro. Om jag kommer ihåg rätt så gjorde han det upprepade gånger.

    SvaraRadera
  4. Det är rent trams, det där som hävdas här och där att Dawkins skulle gett sig på sångaren. Dawkins fick en fråga om Flowers tro och svarade sanningsenligt att den baserades på en bluff. Han gav inga omdömen alls om Flowers som person utan talade om Mormons bok.

    SvaraRadera
  5. Jag har svårt att förstå hur någon som läst ens något litet av vad Dawkins skrivit kan hysa någon som helst aktning för honom Kolla t.ex. "Den blinde urmakaren" och hans dataprogram som "slumpar" fram en mening ur Shakespeares skrifter och som skulle bevisa evolutionen! Något mera enfaldigt får man söka efter. Om detta kallas vetenskap ... ja, vad skall man säga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Datorprogrammet syftar till att visa skillnaden mellan slump och evolution. En demonstration finns här.

      Radera