Den som inte tror har bevisbördan: Hur gick det till?

I boken Gud och hans kritiker skriver Per Ewert att den som inte tror på gud, har bevisbördan hos sig. Spontant kan detta låta som att Ewert försöker flytta bevisbördan från den som gör ett anspråk, till den som är skeptisk, men det han försöker flytta är var anspråket ligger. Ewert skriver att icke-tro på Gud skulle kunna likställas med det positiva påståendet att världen endast är materiell.

Där gudstroende menar att den yttersta verkligheten är övernaturlig, hävdar ateisten att den är materiell. Därmed åligger det även ateisten att lägga fram, argument för ståndpunkten att materia är allt som existerar.

Detta är ett bra resonemang, för det kan vändas tillbaka till Per Ewert tillsammans med något övernaturligt väsen som kanske inte han tror på. Vilket övernaturligt väsen Ewert inte tror på, har jag ingen aning om. Demoner, spöken, gastar, änglar, gengångare eller poltergeists är övernaturliga väsen.

Men vi har att göra med non sequitur-argument. Den icke-troende misslyckas med att bevisa att bara det naturliga finns, alltså kan övernaturliga väsen finnas, visst. Men att övernaturliga väsen kan finnas, följer inte till att alltså finns det specifika övernaturliga väsen Per Ewert tror på. Ska man argumentera för eller emot, måste alla argument stå på egna ben, och Ewert har fortfarande den svåra uppgiften framför sig, att hitta den felande länken mellan "övernaturliga väsen kan finnas" och "min tro på X är legitim".

Genom att inte göra vetenskap av sin tro, utan betrakta sin tro som en personlig sådan, anser jag att man slipper all bevisbörda. Men hävdar man att Gud finns - speciellt om man dessutom hävdar att man är skeptiker - så har man lite att förklara.