lördag 30 juni 2012

Respekt för religion på bekostnad av den som verkligen behöver oss

Det kokar alltid ner till samma sak. Religion. Tillåt mig summera de argument som presenterats hittills i debatten om omskärelse. Eller, låt oss säga barnmisshandel istället för omskärelse, eftersom det inte är omskärelsen i sig som är problemet. Förhuden är inte speciellt viktig, det som spelar roll är religiöst och kulturellt initierade ingrepp, ingrepp som görs av personer som ibland är inkompetenta och ingrepp som ibland görs utan bedövning. Den som accepterar detta, accepterar att ett barn blir utsatt av något han har rätt att slippa, av någon han borde ha kunnat lita på. Varje gång detta händer, händer det en gång för mycket. Ingen i sitt sinnes fulla bruk, kan försvara denna tradition, men den stora frågan är hur bråttom vi anser att det är, något som vi kan avgöra när vi undersöker argumenten för eller emot acceptansen mot denna form av misshandel.

"Om vi inte accepterar att detta sker, berövar vi barnet rätten till religiös och kulturell kontext."
Nej, detta är en halmgubbe. De utseendevariationer som finns på olika mäns könsorgan, kan vara väldigt stora mellan två som är omskurna, och två som inte är det. Det finns ingen exakt skiljelinje som går vid förhuden när man socialiserar sig. Ansiktet är viktigare än snoppen. Kläderna är viktigare än snoppen. Och även om detta verkligen skulle vara ett giltigt argument, så är det fortfarande misshandeln som måste stoppas. Speciellt Mattias Irving har gjort ett nummer av att den som vill stoppa denna form av misshandel, drivs av självgodhet, vilket är en åsikt som man har rätt att ha, men det är inte en åsikt om sakfrågan - det är en åsikt om debattören, och således en åsikt som är helt irrelevant i en seriös debatt. Och när det handlar om hans egen förhud, är till och med han med på att det ska vara otillåtet att ta den utan bedövning.

"Man behöver inte försvara omskärelse bara för att man är motståndare till ett förbud."
Även detta resonemang har använts av Mattias Irving, och här har han rätt. Detta är en värderingsfråga, där jag bedömer att den kränkning, det svek och den smärta man utsätter barnet för, är det som väger tyngst. Jag är helt enkelt förföljd av tanken att den som inte betraktar varje litet barns omskärelse som en tragedi, egentligen inte vet vad vi pratar om. Jag är till och med beredd att påstå att vi inte behöver ha någon specifik lag mot att skära förhuden av barn, eftersom både misshandel och egenmäktighet med barn är kriminellt. Hade vi inte haft respekten för den vuxnes kultur och religion som ett rosa skimmer kring denna gärning, hade problemet redan varit åtgärdat. I detta fall, som i så många andra, är respekten för religion en belastning för den som verkligen behöver ha vårt beskydd.

Torbjörn Jerlerup är nog den som snurrat till detta mest. Han vill "fördjupa debatten", vilket spontant låter klokt. I vissa kulturer är det tillåtet att misshandla sin hustru, så den debatten är minst lika komplicerad som frågan om egenmäktighet med barn. När den ena parten utsätts för fysisk kränkning, är min åsikt att detta först måste stoppas, och som jag säger angående Irvings hållning, så är inte detta en fråga om rätt eller fel, det är en värderingsfråga. Trots att många män blir kränkta av att inte få slå sin hustru, så är denna form av kränkning något man måste leva med som vuxen. Det är ganska långt från det, till att behöva få sin förhud avskuren, utan bedövning (vilket alltså sker i många fall), men vi låter ske mot barn medan debatten "nyanseras och fördjupas". Helt oavsett om det finns kulturella perspektiv, så är det när religion är inblandat som sans och förnuft blåser bort. En normalt funtad moralisk varelse, skulle aldrig någonsin skära förhuden av ett litet barn utan bedövning, eller acceptera att det sker. Men religion kan få tillsynes goda människor att begå hemska gärningar.

Risken att pojken dör är liten, risken att det helt enkelt gör ont är stor. Och ett övergrepp är det. Christopher Hitchens:

8 kommentarer:

  1. Jag anser att vi, som är emot omskärelse, har de goda och de bästa argumenten i debatten. Därför behöver vi inte använda uttryck som 'skära i snoppen' eller 'barnmisshandel'. Dessa kan var kontraproduktiva då de driver läsare som bejakar mångkultur och minoriteters rättigheter över på motståndarsidan (men de kanske redan står där). Ex. en formulering du använder 'ingen vid sina sinnes fulla bruk kan försvara ...'. Jag tror de flesta som försvarar omskärelse av pojkar är vid sina sinnes fulla bruk, men det har andra etiska principer, eller väljer helt medvetet att blunda för vissa argument.

    Istället för att kalla omskärelse barnmisshandel föredrar jag formuleringar som 'omskärelse av religiösa skäl skall inte särbehandlas, utan när det skadar barn bedömas efter samma måttstockar som aga och misshandel'. Jag är egentligen inte för ett förbud, utan för att den svenska lagen som tillåter omskärelse tas bort. Omskärelse som inte skadar barn skall vara tillåtet, det är föräldrarna och de som genomför omskärelse som är ansvariga för att barnet inte kommer till skada. Hur detta görs säkert ansvarar de för. (T.ex. Kan man värdigt för en trubbig kniv nära pojkens könsorgan.)

    Mattias Irvings position är intressant eftersom han vill att omskärelse av pojkar upphör, men att processen och vägen dig måste ske långsamt och tillsammans med de som praktiserar sedvänjan. Jag är delvis sympatisk för detta, eftersom jag anser att målet är att minska det ofrivilliga lidandet hos barn, då måste även eventuella negativa effekter av ett förbud beaktas. Dock tvivlar jag ibland på att den 'mjuka' vägen är möjlig p.g.a. framför allt judarnas argumentation om att detta är fråga om det judiska folkets överlevnad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig är det mycket viktigt att man ser på detta för vad det verkligen är. Barn genomgår detta, detta som knappt vuxna vill utsätta sig själva för.

      Radera
  2. Har just läst din text och får väl lov att inkomma med en avslutande kommentar då.

    Först och främst tycker jag att det är tråkigt att du inte kan få mina citat rätt ens när jag skriver kommentarer på din egen blogg. Jag menar alltså inte att det är en självgod inställning att vilja förändra sedvänjan med omskärelse. Jag har tidigare på denna blogg sagt att förbud som metod vittnar om en hemmablindhet och självgodhet hos majoritetssamhället. Detta är givetvis inte en åsikt som kommer ur tomma intet. Har tidigare redogjort för argumentationen närmare på min blogg, som jag länkat till tidigare.

    Du är givetvis välkommen att värdera att religionsfrihet ska väga lättare än rätten att slippa fysisk kränkning. Men det är du själv som genom att förespråka förbud intar den problematiska antingen-eller-positionen, inte jag. Det är du som måste motivera varför Sverige ska bryta mot FN:s barnkonvention (§§14, 30). Hittills har jag sett dig göra detta med ungefär de argument som ligger till grund för samma konventions §19. Men i FN:s barnkonvention finns ingen inbördes hierarki mellan paragraferna.

    Du vill införa en sådan hierarki och ge §19 företräde, såvitt jag förstår enbart utifrån din egen sekulära eller skeptiska förståelse för vilka paragrafer som borde väga tyngst. Om något skulle jag därför gärna höra en mer teoretiskt förankrad argumentation omkring detta som visar varför den ena rättigheten verkligen skulle vara viktigare än den andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antingen-eller-positionen är inte det som är mest problematiskt - det är den svarta marknaden. Till det har vi Brottsbalken att ta hänsyn till. När det gäller denna fråga, att slå sin fru, eller vilket övergrepp det än må vara, så är det väldigt enkelt att ta ställning - problematiken ligger på en annan plats. Enligt Hitchens i respekten för religion.

      Radera
    2. Tillåt mig förtydliga. Att prata om omskärelse är förvillande, eftersom det egentligen inte är det jag är motståndare till. Jag är motståndare till barnmisshandel. Om man är lite äldre, vet vad som kommer att hända, får bedövning och en kvalificerad person som utför ingreppet, har jag inget att vända. Men det är inte det som sker, det som sker är barnmisshandel, alltså att någon skär förhuden av ett ovetande litet barn, ibland utan bedövning.

      Radera
  3. Brottsbalken är irrelevant eftersom omskärelse inte räknas som ett brott. Du räknar det som misshandel, men det gör inte samhället idag. Du har fortfarande inte argumenterat för varför det ska räknas som misshandel (alltså varför den religiösa aspekten ska föras ut ur resonemanget). Du upprepar att respekten för religion är ett problem, och jag uppfattar det som att du därmed fortsatt menar att Sverige ska bryta mot §§ 14, 30. Du förklarar fortfarande inte varför. Och du klagar på att jag skulle debattera oseriöst?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Argumentet för att det är misshandel (speciellt om det görs utan bedövning och speciellt om det görs medan barnet är litet) är att det utsätter barnet för smärta och för risker som inte bottnar i barnets behov. När det gäller barnets rätt till tankefrihet, och förhudens (diskutabla) roll i den samma, så ser jag inga problem i att barnet låter operera bort sin förhud. För om barnets tankefrihet verkligen är en viktig fråga, följer inte det till att förhuden ska tas bort, utan lämnas kvar så att barnet kan välja att ta bort den. Rituella ingrepp på små barn, initieras ofta av någon vuxen, inte i respekt för barnets frihet att välja.

      Radera
  4. Dan Korn: "Vi förnekar inte att omskärelsen är plågsam för barnet. Men vi tror att smärtan hjälper barnet att utveckla medvetandet. Nu kan jag redan se kommentarerna framför mig. Men lägg ner resonemanget om att vi skulle tro att det är nyttigt att plåga barn. Detta gäller enbart omskärelsen och för övrigt betonar vi värdet av en kärleksfull uppfostran, jag vågar faktiskt påstå mer än många andra."

    Det är ju trevligt när meningsmotståndaren gör min poäng.

    SvaraRadera