David Castor skriver på Newsmill om Johannes som inte kunde
följa med på ett konfirmationsläger, för att det skulle konsumera för många
ledsagartimmar, och utan ledsagare kunde inte Johannes åka. Oavsett om det handlar om en
rockkonsert, ett konfirmationsläger eller något annat som är viktigt för
brukaren, borde detta kunna arrangeras. Men diskussionen om vem som kan göra
eller inte göra vad, blir inte mer intressant om evenemanget är religiöst.
Skulle så vara fallet, blir det väldigt svårt att motivera varför det kan
arrangeras så att en person får åka på konfirmationsläger, medan en annan
person måste avstå från en lika önskad filosofikonferens, utan att åberopa
subjektiva argument som blir giltiga för båda parter. Hur viktigt än ett
konfirmationsläger är för den ene, så kan något annat vara jätteviktigt för den
andre.
Castors källa, en artikel i Dagen, skriver: "Åsa berättar att handläggaren på
Båstads kommun förslog två alternativ för hur de skulle kunna kringgå reglerna.
Det första förslaget gick ut på att Johannes föräldrar helt enkelt inte skulle
använda alla de ordinarie ledsagartimmarna för att på så vis spara en del och i
stället använda dem i samband med konfirmationshelgen. Detta är enligt Åsa i
princip helt omöjligt. Det andra förslaget innebar att Johannes ordinarie
ledsagare skulle anställas som kontaktperson, i stället för ledsagare, under
helgen. Fördelen med en kontaktperson är att reglerna är friare då, nackdelen
är att ersättningen till kontaktpersonen är mycket lägre. - Det var Johannes
ledsagare inte intresserad av, säger Åsa."
Men nog spårar David Castors text ur rejält mot slutet.
Castor stänger sin artikel med följande meningar: "Om ett barn går igenom
förskola och skola utan att någonsin i praktiken få möta en livsstil som bygger
på till exempel kristen eller muslimsk tro är det indoktrinering; det barnet
lär sig att det normala är att inte räkna med Gud i sin vardag. Jag inser att
många tycker att det är precis vad barnen skall lära sig, men påstå inte att
det har med neutralitet eller objektivitet att göra. Påstå inte att enstaka
inslag av till exempel kristen andakt är att visa bristande hänsyn till
mångfalden."
Det finns tre primära fel här, och vi ska inte låta Castors
goda intentioner hamna i skuggan av dessa.
- Undervisning och ritualer är inte samma sak.
- Religiös neutralitet påbjuder inte icke-tro.
- Påståendet om bristande hänsyn till mångfalden är en s.k. halmgubbe.
Man måste skilja på
undervisning och ritualer. David Castor är själv präst, och präster kan
mycket väl få bedriva önskvärd religiös indoktrinering på de som väljer att
besöka en kyrka eller på annat sätt nyttjar prästens tjänster. De som är i
kyrkan, är antingen på plats helt frivilligt, eller för att föräldrarna vill
det, och föräldrar får indoktrinera sina barn. Att eleverna inte deltar
religiösa riter i skolan, måste få vara en självklarhet och det har inget att
göra med att man vill undanhålla religionen för barnen. En bra undervisning i
religion, är något som jag betraktar som mycket viktigt. Vad försanthåller de
olika religionerna? Vad skiljer de olika inriktningarna? Hur uppstod de? Varför
finns icke-troende, och inte minst, vad är ateism? Ditt önskemål om att
eleverna ska möta religion i praktiken, ska tillgodoses genom utbildning.
Kanske ett studiebesök? Skolan kan inte både vara icke-konfessionell och ha
obligatorisk religionsutövning.
Religiös neutralitet
och icke-tro handlar inte om att ta Gud eller tron ifrån någon. Vissa
tycker att Gud ska vara närvarande i vardagen, andra tycker inte det. Genom att
låta skolan vara icke-konfessionell måste tyvärr vissa prata om sin gud och praktisera
sin religiösa tro, på fritiden. Men samtidigt kvarstår möjligheten att göra
just det. Att prata om Guds existens som ett faktum, kan faktiskt måla in
ateistiska familjer i ett hörn, där man kanske tvingas säga till sitt barn att
hen inte kan lita på allt som fröken säger, med uppenbara trovärdighetsproblem
som följd. Att Gud finns är faktiskt inte en vetenskapligt accepterad premiss.
Det som är vetenskap, är det vi kan enas om, och det är vad skolan ska syssla
med. Detta innefattar undervisning om religion, men inga premisser om någon
religions korrekthet.
"Bristande
hänsyn till mångfalden" är en halmgubbe. Det är alltså inte
"bristande hänsyn till mångfalden" som är kritiken mot kristna inslag
i skolan. Tvärt om, religiösa inslag kan vara bra för mångfalden. Kritiken
handlar om konfessionalism, på de grunder jag nu nämnt. En saklig och
kvalitativ religionsundervisning och en neutralitet i frågor som rör religion,
bidrar också till mångfalden. På ett bättre sätt, faktiskt. Jag minns
konflikten med den baptist som inte ville delta i en hednisk rit. Att praktisera riter, är inte alltid bäst
för mångfalden. Och att driva frågor som inte har vetenskaplig förankring, är
inte skolans uppgift. Vi har ju präster!
Kommentarer
Skicka en kommentar