tisdag 10 april 2012

Prästen David Castor om gudlöshet och objektivitet

David Castor skriver på Newsmill om Johannes som inte kunde följa med på ett konfirmationsläger, för att det skulle konsumera för många ledsagartimmar, och utan ledsagare kunde inte Johannes åka. Oavsett om det handlar om en rockkonsert, ett konfirmationsläger eller något annat som är viktigt för brukaren, borde detta kunna arrangeras. Men diskussionen om vem som kan göra eller inte göra vad, blir inte mer intressant om evenemanget är religiöst. Skulle så vara fallet, blir det väldigt svårt att motivera varför det kan arrangeras så att en person får åka på konfirmationsläger, medan en annan person måste avstå från en lika önskad filosofikonferens, utan att åberopa subjektiva argument som blir giltiga för båda parter. Hur viktigt än ett konfirmationsläger är för den ene, så kan något annat vara jätteviktigt för den andre.

Castors källa, en artikel i Dagen, skriver: "Åsa berättar att handläggaren på Båstads kommun förslog två alternativ för hur de skulle kunna kringgå reglerna. Det första förslaget gick ut på att Johannes föräldrar helt enkelt inte skulle använda alla de ordinarie ledsagartimmarna för att på så vis spara en del och i stället använda dem i samband med konfirmationshelgen. Detta är enligt Åsa i princip helt omöjligt. Det andra förslaget innebar att Johannes ordinarie ledsagare skulle anställas som kontaktperson, i stället för ledsagare, under helgen. Fördelen med en kontaktperson är att reglerna är friare då, nackdelen är att ersättningen till kontaktpersonen är mycket lägre. - Det var Johannes ledsagare inte intresserad av, säger Åsa."

Men nog spårar David Castors text ur rejält mot slutet. Castor stänger sin artikel med följande meningar: "Om ett barn går igenom förskola och skola utan att någonsin i praktiken få möta en livsstil som bygger på till exempel kristen eller muslimsk tro är det indoktrinering; det barnet lär sig att det normala är att inte räkna med Gud i sin vardag. Jag inser att många tycker att det är precis vad barnen skall lära sig, men påstå inte att det har med neutralitet eller objektivitet att göra. Påstå inte att enstaka inslag av till exempel kristen andakt är att visa bristande hänsyn till mångfalden."

Det finns tre primära fel här, och vi ska inte låta Castors goda intentioner hamna i skuggan av dessa.
  • Undervisning och ritualer är inte samma sak.
  • Religiös neutralitet påbjuder inte icke-tro.
  • Påståendet om bristande hänsyn till mångfalden är en s.k. halmgubbe.
Låt oss undersöka vad David Castor skriver egentligen.

Man måste skilja på undervisning och ritualer. David Castor är själv präst, och präster kan mycket väl få bedriva önskvärd religiös indoktrinering på de som väljer att besöka en kyrka eller på annat sätt nyttjar prästens tjänster. De som är i kyrkan, är antingen på plats helt frivilligt, eller för att föräldrarna vill det, och föräldrar får indoktrinera sina barn. Att eleverna inte deltar religiösa riter i skolan, måste få vara en självklarhet och det har inget att göra med att man vill undanhålla religionen för barnen. En bra undervisning i religion, är något som jag betraktar som mycket viktigt. Vad försanthåller de olika religionerna? Vad skiljer de olika inriktningarna? Hur uppstod de? Varför finns icke-troende, och inte minst, vad är ateism? Ditt önskemål om att eleverna ska möta religion i praktiken, ska tillgodoses genom utbildning. Kanske ett studiebesök? Skolan kan inte både vara icke-konfessionell och ha obligatorisk religionsutövning.

Religiös neutralitet och icke-tro handlar inte om att ta Gud eller tron ifrån någon. Vissa tycker att Gud ska vara närvarande i vardagen, andra tycker inte det. Genom att låta skolan vara icke-konfessionell måste tyvärr vissa prata om sin gud och praktisera sin religiösa tro, på fritiden. Men samtidigt kvarstår möjligheten att göra just det. Att prata om Guds existens som ett faktum, kan faktiskt måla in ateistiska familjer i ett hörn, där man kanske tvingas säga till sitt barn att hen inte kan lita på allt som fröken säger, med uppenbara trovärdighetsproblem som följd. Att Gud finns är faktiskt inte en vetenskapligt accepterad premiss. Det som är vetenskap, är det vi kan enas om, och det är vad skolan ska syssla med. Detta innefattar undervisning om religion, men inga premisser om någon religions korrekthet.

"Bristande hänsyn till mångfalden" är en halmgubbe. Det är alltså inte "bristande hänsyn till mångfalden" som är kritiken mot kristna inslag i skolan. Tvärt om, religiösa inslag kan vara bra för mångfalden. Kritiken handlar om konfessionalism, på de grunder jag nu nämnt. En saklig och kvalitativ religionsundervisning och en neutralitet i frågor som rör religion, bidrar också till mångfalden. På ett bättre sätt, faktiskt. Jag minns konflikten med den baptist som inte ville delta i en hednisk rit. Att praktisera riter, är inte alltid bäst för mångfalden. Och att driva frågor som inte har vetenskaplig förankring, är inte skolans uppgift. Vi har ju präster!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar