AWOO 2012

Svenska skeptiker: Christer Sturmark, Andreas Anundi, John Houdi, Anders Hesselbom.

Först och främst, ett stort tack till arrangörerna Peter Illi och Andreas Anundi. AWOO 2012 var ett toppenarrangemang!

Här följer en summering av vad jag vill lyfta fram.

Det finns ingen direkt hemvist för den, i mitt tycke, absolut viktigaste frågan. Frågan om Gud finns eller inte. Tittar man på det jobb som har bedrivits, så har man redan kommit en bit på väg när det gäller den typiska pseudovetenskapen, mycket tack vare det jobb som VoF lagt ner. Acceptansen för kristallhealing som påstått botemedel mot cancer, är betydligt lägre än acceptansen för föreställningen att det finns en gud. Acceptansen för gudstro är dessutom stor även bland de som själva inte tror på gud, mycket större än acceptansen för alternativmedicin bland de som själva inte tror på det.

Speciellt med tanke på att vi redan har starka positiva krafter som håller diverse alternativmediciner i schack, men även överlag, är religion den viktigaste frågan idag. För även om alternativmedicin också skulle få härja fritt, utan att VoF är där och lägger sig i, har monoteistisk religion en förmåga att skena, med förödande konsekvenser. Och eftersom många reflexmässigt bortförklarar religiöst motiverade vansinnesdåd med andra faktorer än religion, behövs verkligen en motkraft. Om en kärnfysiker hedersmördar en släkting, blir vi inte överraskade över att någon anser att hans utbildning var för låg. Religiöst motiverade konflikter och krig skyller vi gärna på politiken, men sällan eller aldrig påstår vi att politiska konflikter beror på religionen.

Det vi borde erkänna utan omsvep, är att religiöst tänkande kan skena hur långt som helst, eftersom religion aldrig förväntas leverera på sina påståenden. Man måste dö, innan man kommer till pärleporten. Och för den som betraktar religiöst utövande utifrån, är respekten för religionen det filter som gör att det kan gå för långt innan någon reagerar.

Debatt.

Vad vill jag då? Utrota religion helt?

Genom att implementera ett sant sekulärt samhälle, utgör religion varken någon maktfaktor eller något problem. Om tro inte är förknippat med några privilegier, har jag ingen anledning att vara tankepolis. Folk tror på mer eller mindre tokiga saker i godan ro, utan att jag konfronterar dem med det. I det läge där någon försöker växla in en ett religiöst anspråk mot en fördel, oavsett om anspråket är "jag har Gud på min sida" eller något mer blygsamt, kommer jag att kräva bevis. Det är inte samma sak som att förbjuda tro, det är bara att förhålla sig skeptisk till de påståenden som ligger till grund för anspråket. Jag kan inte göra annat än att hänvisa till Christer Sturmark när det kommer till frågan om vilka dessa anspråk är - han summerade det så bra!

Genom att reducera personlig tro till personlig tro, bevarar man religionsfriheten. Den bristande respekten för att samhället ska vara sekulärt, och den höga acceptansen mot konstiga religiösa yttringar, är den verkliga boven bakom problemen med religion. Om tro inte ger några privilegier, kommer inte konflikten att uppstå förrän privilegier krävs. Och om de beteenden som inte accepteras utanför den religiösa sfären, inte heller accepteras inom, kommer religionen inte kunna skena helt obemärkt framför ögonen på de som skall vara medmänniskorna.

Att ta bort privilegier som bygger på religiösa föreställningar, är alltså inte ett angrepp mot rätten att tro, det är ett sätt att bevara rätten att tro. Men orsakerna till att jag betraktar religionskritik som viktig, är inte bara att jag vill möjliggöra rätten att tro för den som vill tro, och möjliggöra för de som inte vill leva i skuggan av andras gudar, att slippa göra det. Det finns fler orsaker.

Ur ett rent skeptiskt perspektiv, anser jag att förmågan att kunna skilja sant från falskt, är mer användbar än religiös tro. Här finns min kontaktyta med VoF. Vi delar förskräckelsen i att vi lägger skattepengar på att skydda skolelever från evolutionsteori, och på lärare som påstår att arterna är skapade för 6000 år sedan i sin nuvarande form. Här kämpar jag på samma sida som VoF.

Det finns moraliska aspekter. T.ex. religionens förmåga att betrakta vilka galenskaper som helst som goda, om Gud subventionerar det. Jag opponerar mig mot de mest centrala moraliska aspekterna i kristendomen. Jag anser att Gud gjorde fel som offrade sin son, för att övertala sig själv, att inte straffa sitt folk, för ett brott som de inte själva begått. En synd som gått i arv. Jag opponerar mig både mot blodsoffer och mot konceptet med arvssynd.

Det finns politiska aspekter. Den gud som påstås se allt, och påstås ha en helig plan, är kung över en kaotisk värld. Jag vill över huvudet taget inte att Gud ska se allt. Jag vill inte att han ska läsa mina tankar, och jag vill inte leva mitt liv under hotet att bli åtalad för tankebrott.

Med detta sagt, är alltså religionskritik det viktigaste som en skeptiker kan syssla med. Men om vinsten är stor, är också priset för kampen stor. Religionskritik möter reflexmässigt motstånd från dem som ser sin gudomligt instiftade makt hotad, det möts av motstånd av dem som blir kränkta över att få höra att deras gud antingen är obefintlig eller för underbevisad för att betraktas som något som genererar respekt. Det möts av motstånd från de ateister som ser sina nära och kära bli besvikna och sårade av att höra att de inte har en speciell relation med universums skapare. Och inom exiterande skeptikerföreningar möts det av motstånd från de som vet att kritik av religion, leder till att man förlorar sitt inflytande i samhället, när epitetet "ateist" klistras fast på dem.

Därför ska inte religionskritik avkrävas från de befintliga organisationerna, även om detta är något som jag, när allt kommer omkring, helst skulle vilja se. Helt oavsett hur detta görs i framtiden, så ser jag att en bättre värld är en värld med en stark och tydlig religionskritisk kraft. Alltså, bättre även för de som har en religiös tro.

Praktisk genomgång.

Mingel.