Bilden av humanismen

Det finns olika betydelser för ordet humanism. I Sverige är det förbundet Humanisterna (med stort H) som organiserar humanister, då främst de sekulära humanisterna. Den som läser debattartiklarna skrivs på detta ämne, får två bilder presenterade för sig. Den ena levereras av Svenska Kyrkans företrädare, eller andra religiösa organisationer. Peter Wiederud från Broderskapsrörelsen (kristna socialdemokrater) menar att Humanisterna kan liknas vid en sekt. I en smått komisk debattartikel på Newsmill, gör Wiederud ett upplägg som bygger på dåligt omdöme om Humanisterna, lite beröm till sig själv och broderskapsrörelsen och vad Wiederud betraktar vara problemet med yttrandefriheten och rätten att kritisera religioner. Problemet med yttrandefriheten är att folk kan bli kränkta.

Från Svenska Kyrkan bjuder Björn Kjellström på kritik mot att Humanisterna driver sin linje i debatten om synen på Guds existens ("...blivit alltmer aggressiva i sina attacker på religion i sig, och på människor med religiös övertygelse...") och passar också på att säga att han inte har något till över för Richard Dawkins heller. Detta får mig att fundera på vad det är som är så provokativt med en rationell världsbild? Om det nu är just den rationella världsbilden som är provokativ. Humanisternas motståndare har ju trots allt attackerat annat än bara att förbundet gör sin röst hörd i debatten om Guds existens (som man gjorde i kampanjen "Gudfinns nog inte"). Som jag nämnde har Humanisterna utmålats som sekteristiska, och även som rasister och som fundamentalister.

Jag tycker att debattartiklarna som angriper Humanisterna har en gemensam nämnare i känslan av underlägsenhet. Moderna kristna delar Humanisternas värdegrund i de frågor som inte har med Guds existens att göra. Ändå är Humanisterna "fundamentalister" och "sekteristiska" enligt meningsmotståndarna. Kanske är sakfrågan om Guds existens så svår att hantera för de troende, att man är beredd att måla fan på väggen, för att ha något annat att angripa?

Det finns inga problem att i allmänhet försvara just den vidskepelse som handlar om gudstro. Vi har fått läsa att vi har den vidskepelsen att tacka för progressionen i samhället, att övernaturliga väsen behövs för att någon ska vilja göra goda ting, och hur mycket Gud betyder för den kristna debattören själv. Att ge replik på kritik kring gudsföreställning verkar inte fungera. Det som saknas är en fungerande förklaring på hur vidskepelse bidrar till utvecklingen, varför vi inte är genuint goda utan övernaturliga väsen och varför inte verkliga värden kan vara minst lika viktiga som overkliga. Jo, Gud är verklig för dem, det förstår jag, men för en annan person kan t.ex. en partner, en förälder, ett barn, en hund, en dagisgrupp, en skolklass, en förening, en stam, ett land eller något annat vara lika viktigt som Gud är för dem. Dessa frågor har vi inte fått något bra svar på, och jag tror att det är när dessa frågor kommer upp, som svaren istället handlar om att kritisera frågeställaren. Att utmåla förbundet Humanisterna som en sekt.

Läser man på Humanisternas hemsida om vad humanismen egentligen är, finns inget som är speciellt radikalt eller provokativt, ens för en troende. Man pratar om att man vill bevara sekularismen, att man vill ha en humanistisk värdegrund i samhället, och man pratar om att man vill motverka religiöst och politiskt förtryck. Det som blir kvar, när alla svepskäl är borta, är några teister (gudstroende) som inte kan debattera utan att måla upp en rökridå, som inte kan argumentera för sin sak och därför tillskriver sin meningsmotståndare de egenskaper som de vill bemöta. Sektism. Fundamentalism. Det känns snarare obstinat än intellektuellt.

Jag vill bjuda på ett argument om humanismens bristfällighet och trons överlägsenhet, som jag hört två gånger, oberoende av varandra. "Någon namngiven, gärna historisk, forskare upptäckte detta naturliga ting av signifikativ betydelse, alltså har kristendomen bidragit till vår välfärd." Ett exempel skulle kunna vara Louis Pasteurs upptäckt att höga temperaturer dödar skadliga mikrober. Den naturliga motfrågan borde vara vad någon sysslade med när han gjorde sin upptäckt? Religion? Nej, troligen är det så att någon är en person som inte helt har förlorat sin kontakt med, och intresse för, den naturliga världen, och därför fortfarande fungerar som vetenskapsman.

Än idag får man höra att Richard Dawkins är arrogant när han säger att Gud antagligen inte finns, vilket är något jag inte kan förhålla mig till. Jag kan inte höra det, och jag kan inte begripa vad som skulle vara så arrogant. Med förnuftet kan jag förstå att det är just påståendet att Gud antagligen inte finns, som är det arroganta. Jag anser att det snarare gör honom till Captain Obvious - mannen som säger det vem som helst vet är sant, och att det blir riktigt arrogant när man säger: Gud finns.